Efter många om och men fick vi tillslut internet i vårat hus! Jihoo vad nice när det går snabbt och man slipper den där pucken hängandes vid datorn (som behövs för mobilt bredband)!

 

De senaste månaderna har jag vid flera tillfällen varit tvungen att möta och försöka besegra min konflikträdsla. Det fungerar faktiskt! Jag är snart 33 år gammal och först nu känner jag att jag verkligen törs försöka göra min röst hörd ibland. Vilken känsla! Jag har dock lång väg kvar innan jag är i mål.

De tillfällen jag fått öva detta den senaste tiden är av lite olika karaktär. Det lättaste har nog kanske varit att hålla på regler och vara tydlig med vad som gäller med barnen. Inte mina egna såklart, utan med andras barn. Där har jag nog varit lite mesig tidigare, vilket lett till att en del barn sett en chans att ändå få sin vilja igenom. Men nu är det slut med det! Det gäller att vara tydlig med barn och inte prata och förklara för mycket (bara lite)! 

Nästa övningstillfälle har varit på jobbet med eleverna. Jag jobbar med tonåringar, och det är så roligt! De har en särskild plats i mitt hjärta dessa tonåringar. Men det finns tillfällen i framförallt undervisningssituationer, där man måste vara tydlig med vad som gäller, ställa krav på dem och inte ge vika. Också ett område jag fått gaska upp mig på! Jag är nog ofta för snäll. Men som sagt: nu är det slut med mjäkandet.

Jag har t.o.m vågat ifrågasätta olika händelser och beslut på mina barns skola och förskola! Förut hade jag aldrig gjort det. Jag hade bara svalt allt och gått och grubblat hemma istället. 

Slutligen fick jag i somras ringa det obehagliga samtalet till chefen på mekonomen här i stan och diskutera och ifrågasätta hans tankegång i samband med att de förstört växellådan på vår bil och vägrar ersätta oss eftersom vi har för lite bevis. Han var dock betydligt "snällare" och mer tillmötesgående i samtalet med mig, än när han talat med Jonny vid andra tillfällen. Tyvärr gav samtalet föga resultat i slutändan... men jag fick träna på att besegra min konflikträdsla iallafall. Katjing!

Jag gissar att jag är rätt varm i kläderna när jag passerat 40 iallafall. Så man kan väl konstatera att kroppen blir svagare och förlorar spänst med åldern, men själen blir starkare och tanken får kraft. Perfekt!!

 

För att väga upp mina djupa tankar i detta inlägg, tänkte jag avsluta med något betydligt ytligare. Nämligen några bilder på sjukt snygga kök :) Det kan ju inte bli så mycket snyggare än så här: svarta luckor mot en vit bas. Ljusa bänkskivor... allra helst i marmor. Å så vansinnigt snyggt med svarta spröjs i fönstren! ÅH... Jag är såld. Om jag nånsin ska repa ett kök igen, så är detta stilen jag kommer eftersträva.  Ha det gott!!

Så vi får se hur länge det dröjer innan jag funnit vägen ut på nätet igen. 

See ya!!

Nä nu får det vara nog! Detta är inte klokt. Jag börjar bli så lat att jag inte ens orkar hitta på något när jag är så in i döden rastlös! Allt börjar kännas jobbigt. Jag satt på altanen och solade igår, och hörde mig själv sucka djupt när jag var tvungen att hämta Lisa som klättrat upp i grannens lekställning. Jag märker att jag sjunker djupare in i tankar och funderingar, vill bara sitta och läsa. D.v.s. passivt mottaga information och underhållning. Ingenting är lockande längre. Allt känns bara ansträngande och inte tillräckligt roligt.

Jag känner igen detta. I've been there before och jag hatar mig själv i denna form. Jag är latheten personifierad. Varför blir jag sån? Jo... alltför många veckor utan fysisk aktivitet och lite för stort intag av snabba kolhydrater brukar ha denna effekt på mig. Dags att samla ihop sig själv igen, ta vid där jag slutade i våras och hylla livet genom att ta hand om den kropp och själ som än så länge faktiskt är frisk!  Idag är sista dagen som jag spenderar i Lazytown!

 

Ibland har jag lekt med tanken att flytta till stan. Fördelarna är bara att rada upp:

- Billigare boende (skulle det nog bli om man sålde huset i Jukkas med vinst) 

- En bil (istället för två) som man ändå skulle kunna lämna hemma till förmån för promenader till jobb

- Barnen skulle ha kortare dagar på förskolan/fritids

- Varmare vintrar

- Behöver inte betala någon motorvärmare på jobbet

- Mycket enklare att t.ex. träna på gymmet (eftersom man helst inte åker hur många vändor som helst till stan på      

  en dag: 4 mil t.o.r.)

Satt härom dagen i bilen påväg till stan med Jonny och några av barnen. Vi pratade om diverse familjeaktiviteter när Jonny började berätta om en aktivitet som ett par pappor vi känner ska göra. "De ska åka och kolla Nitro Cirkus med sina grabbar (söner)"  å så följde en inlevelsefull beskrivning av vad de gör på Nitro Circus. Jag anade ett uns av avund i hans röst och frågade om han är lite besviken över att han inte har någon son som han hade kunnat göra sånadär grabbiga saker med. Men han svarade med övertygelse "Nä! men jag tänkte att man kanske borde göra något sånt med barnen..." så tittade han ut genom passagerarfönstret på bilen, ryckte lite på huvudet och sa  "Jag får väl åka på......(funderade febrilt)..... Disney on Ice".  

Jag tyckte faktiskt lite synd om honom just då :) Min stora maskulina stackars viking till man måste åka på Disney on ice, prata om smink, köpa monster high barbies och tvätta trosor. Hahaha!! Så går det om man arbetar under högspänning, sägs det. Då produceras bara flickor :)

 

Förövrigt går det bra med Lisa på förskolan nu. Det har inte varit några problem för Jonny att lämna henne i veckan. Men när jag satte mig ner och skrev ner tiderna för lämning och hämtning på förskolan, så blev vi deppiga. 60% av Lisas dagar blev ju alldeles för långa! Kring 9 timmar på förskolan. Snacka om ångest! Men tack och lov svärmor och svärfar. För när de fick höra hur långa dagar Lisa har på dagis gick de i taket och sa "Nej absolut inte!! Lämna barnen till oss på morgonen så lämnar vi Lisa på förskolan kl 9.00. Barnen kan äta frukost hos oss. Å när farfar har möjlighet hämtar han Lisa tidigt" :)

 

Barnen är så små ännu, så de kan inte annat än att ta sin omgivning förgiven. Men en vacker dag kommer de också förstå vilka klippor deras farmor och farfar varit under deras uppväxt. <3 <3 <3

 

 

 

 

  

Med anledning av föregående blogginlägg, vill jag bara förtydliga att min ångest kring att lämna lilla Lisa inte har någonting att göra med förskolan i sig eller personalen på förskolan. De gör ett fantastiskt jobb med barnen och jag vet att de tar väl hand om Lisa. Det jag känner kallas ju även separationsångest, vilket jag tror varje förälder förstår precis vad jag menar :)

Ny vecka efter en tur till Pajala över helgen. Det var roligt att träffa mina syskon, svägerska, svåger och föräldrar, men huvudattraktionen denna gång var givetvis lilla Edith som gjort inträde i denna värld för ca 2 veckor sedan :)

Jag är sååå stolt över att ha fått bli faster ytterligare en gång till en liten tjej. Men tittar man på lillfisen, så hade man aldrig kunnat tro att hon är fallen från vårat träd (min brors sida). Nej. Hon har alla drag från sin fina mamma. Det kanske är tur för henne iof.... :) 

Här är en nyvaken jag tillsammans med miraklet!

 

Hej igen!

Det var ett bra tag sen sist. Har faktiskt saknat att blogga, men när jag började jobba heltid igen efter mammaledigheten så blev det plötsligt punka på mig varenda kväll (då jag annars hade kunnat blogga).

Jag avser dock att ta upp detta igen, för det är ju kul :)

 

Nu sitter jag ensam hemma, mitt på blanka dagen och saknar min Lisa.

Det är inskolning på förskolan för henne, och just nu sover hon där så jag fick åka hem och vänta. Men det är så tomt här hemma! Inget blont litet yrväder som klättrar och fixelitrixar överallt! Å när jag nu sitter med min kaffekopp vid köksbordet i tystnaden och försöker tänka tillbaka på när hon var bebis, så minns jag ingenting!!! Allt är bara ett enda töcken, å det är inte ens ett år sedan jag var långledig!!   Sorg.

 

Men jag gläds över att Lisa trivs och har det bra på förskolan iallafall. Hon strålar. Siri har börjat förskoleklass. Hon har så roligt där, så det är ett sånt antiklimax att komma hem så hon är sur och arg varje dag. Elvira påstår att det är tråkigt i skolan, men ändå glittrar ögonen på henne när hon berättar om skoldagen :)

Å jag älskar att vara tillbaka på jobbet efter semestern! Jag har världens bästa jobb och kollegor, så hur kan man inte trivas!? Det är bara Jonny som hade velat vara ledig lite till :) 

 

 Jag skriver snart igen! Har ju lite uppdateringar att göra här! :)

/tjolahopp!

 

Denna dag var dagen då det äntligen skulle hända. Jonny tog släpet till stan för att äntligen köpa lister till vårt listlösa vardagsrum (iallafall de som ska sitta runt de gamla valven som nu blivit kantiga). Halleluja! Plötsligt händer det! Denna gång har det inte tagit mer än 1,5 år sedan reparationerna startade. Woho!

 

Så när jag la Lisa för natten, satte Jonny igång med arbetet:

 

Så här långt gick det bra. Alla var glada och nöjda... tills det var dags för de utanpåliggande listerna som ska vara runtom dörröppningen. Jonny hann börja mäta och gera en list. Men när han kom in igen (han kapar dem utomhus) för att spika fast den upptäckte vi att det var fel typ av list!!! Han hade råkat få med sig 8 mm tjocka (ut fr väggen) istället för 12 mm. Till Jonnys försvar var det faktiskt en anställd på byggaffären som hade gett honom dem trots att han sagt att det var dörrlister han skulle ha, och han tänkte aldrig på att dubbelkolla tjockleken.

Så nu sitter vi här. Med nya dörromtag, men inga lister. Vad fan är oddsen!!?? Jonny tappade all gajst och nu lär det väl dröja 1,5 år till innan vi gör ett nytt försök. Det verkar inte vara meningen att vi nånsin ska bli klara.

 

Nu till något roligare... nämligen veckan som varit. Aili har varit här förra helgen. Min brorsdotter. Hennes mamma och pappa var också här förstås. Det var jätte mysigt. Lillfisen säger "haster" (faster) och "Elli" till mig :) Hon är den sötaste rackarungen jag vet!   

 

Aili snodde åt sig våran kaffemjölk....

 

Så var det åter måndag igen. Vi har spenderat helgen med att avverka vår familjs sista födelsedag för detta år (iallafall ända fram till nyårsafton). Elvira är inte så mycket för kalas. Hon bjuder bara en kompis varje år och är supernöjd med det. För det hon ser mest fram emot är inte alla kompisar som kommer, inte tårtan eller fikat och inte heller fiskedammen. Nej.... det är ju givetvis presenterna. Att få paket verkar vara hennes absoluta lycka. 

Jag har närt en materialist vid min barm! Borde jag skämmas? Kanske. Har jag misslyckats med att förmedla vad som verkligen är viktigt i livet? Kanske. Men äpplet faller inte långt från trädet, sägs det ju. 

Jonny påminde mig dock om hur man själv tänkte och kände när man var liten. Man var ju sååå förväntansfull inför paket/presenter så man höll ju på att spricka. Det är väl klart att barn gillar att få presenter! Då som nu. Barn är barn, och vi är lyckligt lottade som kan ge våra barn den lyxen. Bara vi inte glömmer att ge dem kramar och våra uppmuntrande ord också! :)

 

Jag och Jonny har kommit in i vår regelbundna dröm-period. En period då vi drömmer om framtiden. Vad vi skulle vilja göra och uppleva. I helg har tankarna pendlat mellan att flytta söderut till att köpa stuga någonstans. Vi är inte så säkra på att vi vill flytta söderut. Vi trivs här. Älskar kulturen, människorna och omgivningarna. Det är här hemma vi har vårt hjärta. Men ibland kan man sakna vissa saker. Jonny skulle vilja kunna fiska mer än vad man kan göra här. Säsongen är ju vansinnigt kort. Vinterfiske är bara ett substitut i väntan på "the real thing" för honom. Jag vill gå kurser/fortbildningar, kunna se massor av konserter, ha ett riktigt nice jobb och ett mysigt och stiligt hem. Kanske kunna gå på gräs och asfalt lite längre än man kan här.

Skulle vi flytta så skulle vi nog sakna "hem". Men man vet aldrig. En vacker dag kanske vi känner att vi måste testa. Jag tror dock att en stuga söderut är mer troligt. Att kunna kombinera dessa två världar vore ju fantastiskt. Så vi får se. Det är några år bort hur som helst. Vi har en del att uträtta och betala här först :)

 

Nä nu ska jag starta jobbdatorn och göra lite kvällsjobb. Jag har huvudet fullt av jobbidéer och grejer och måste beta av en del så att jag kan ta sportlov med "peace in mind" nästa vecka. För då ska jag inte jobba. Då ska jag vara 100 % närvarande med mina barn.

Ha det gott!

 

       

 

 

Hade kommit igång med träningen så himla bra! Med heltidsjobb, småbarn och en gubbe som också vill träna och göra saker är det inte så lätt att få ihop det. Men jag har hittat ett system som funkar. 

Jag hade hunnit träna regelbundet hyfsat länge så att jag t.o.m hade börjat se och känna lite resultat! Underbart! Jag var redo att spendera lite slantar på stan... förnya delar av min garderob. 

 

Men så kom flunsan. Voi satan. Å det var en seg jävel! Ni får ursäkta mina svordomar, men jag är oerhört bitter.

Det blev inget gym, inga intervaller och inga promenader på inte mindre än 3 veckor!!!!

Å som om det inte var nog med detta!!?? NÄ.... tro fan att semletider ska infinna sig just när jag är så sjuk, svag och tycker synd om min själv. Elli gillar semlor. Inte lite heller. Elli DYRKAR semlor. :(

Sedan råkar jag vara rätt dum i huvudet också. Jag faller oftast in i denna tankebana vid såna här tillfällen:

 

   

      När jag ändå inte kan träna så är det ingen idé att bry sig alls.... äh... jag äter lite godis idag....  

 

Å efter några timmar senare:

     

Så nu är alla mina forna träningsresultat väl dolda bakom något mjukt och sladdrigt... 3 veckor tog det att rasera allt (nästan)! Jag försöker tänka positivt, men det är fasiken inte lätt när bitterheten sköljer över mig dag och natt. Å det värsta är att jag inte kan skylla någon annan än mig själv! Är huvudet dumt får kroppen lida. 

Jag har inte bara blivit mjuk och degig... jag har även blivit lat och lättirriterad. Å knäna har börjat värka igen. 

 

Så nu har det blivit dags att kliva upp på hästen igen. Time to clean the mess. Gaska upp sig. Sluta gnälla och ta tag i saken. Så det har jag gjort. Nu har jag tagit före-bilder, lagt upp ett veckoschema, ett träningsprogram och funderat över kosten. Detta är, till att börja med, en 8 veckors satsning. Jag ska ro hem det. Å när jag fixat det ska jag belöna mig själv med nya träningskläder, så att jag kan fortsätta med min nya livvstil. Det ni! Det som inte dödar det stärker.

 

Jag återkommer med fortgående info kring min kamp lite då och då!

Ha det bra! 

 

 

 

Varje morgon stiger jag upp mellan 5.00 - 6.00. Pigg och alert. Redo för morgonens gymträning. Varje träningspass är effektivt och ger STORA resultat SNABBT.

 

Dags för jobb kl 8.00. Jag är full av energi och har hur mycket som helst att ge mina elever. Eleverna lämnar min lektionssal med ett leende på läpparna och jag lär mig massor varje dag. Jag är dessutom full av idéer och tar tag i nya projekt regelbundet. 

 

Jag äter hälsosamma lunch och mellanmål under arbetsdagen. Har inget annat sug och är full av energi hela dagen.

 

Sen kommer jag hem. Energinivån är fortfarande hög. Glatt och kärleksfullt möter jag mina barn och min man i dörren. Vi äter en nyttig middag tillsammans. Skrattar och pratar vid middagsbordet. Sedan gör vi någon familjeaktivitet tillsammans. 

 

När barnen tittar bolibompa tar jag tag i nåt litet städprojekt. Tack vare att jag aldrig slöar, är mitt hem inte särskilt stökigt och grisigt. Så det är inte mycket jag behöver göra varje dag. Å jag är ju full av energi, så det är inga problem heller!

 

Mina förråd är perfekt sorterade och alla lådor och skåp innehåller bara det nödvändigaste i perfekt ordning!

 

När vi lagt barnen har jag lite tid till egen utveckling. Inget tomsurfande på dator eller TV.... nej, studier eller annat allmänbildande läses/diskuteras. 

 

Efter egen tid, är det dags för mig och Jonny att ha tid för varandra. Varje dag.

 

Sen somnar vi tätt intilll varandra. Jag sover minst 8 timmar oavbruten sömn och vaknar nästa morgon minst lika full av energi som alltid!

 

 

Hej och hopp!

Nu har det gått ett bra tag sedan sist jag var in här och uppdaterade läget. Tiden har runnit iväg och lite har hänt sen dess. 

 

Julen spenderade vi hos min bror och hans familj. What shall I say?.... Julen år 2012 går till historien som tidernas värsta. Det var inget fel på maten, sällskapet och klapparna. Nej, tvärtom. Mer gästvänliga människor får man leta efter. Erik och Hanna (brorsans sambo) är värd det bästa efter allt de fick utstå med under julhelgen. Jag och hela min familj sket och spydde ner alla deras sängkläder och sängar. Okej... jag och Jonny träffade iallafall hinken och toalettstolen, men mina 3 barn hade lite svårt att fixa det där med precision. Ja fy. Det var verkligen hemskt. Men nu är det över, vi gick inte upp i vikt som man brukar i samband med julsvullandet, och som tur är kommer det fler jular :)  

 

Vi har hunnit beta av 2 födelsedagar efter jul. På tisdag är det dags för 1 årskalas. Två veckor senare är det dags för mig att åldras på pappret och i februari avslutar vi detta kalasande med Elviras 8-års dag. Hmmm....vi kan tydligen bara göra barn på våren. Lite trist, för man är ganska leds på att fira direkt efter jul och nyår :( 

 

Första veckan på jobbet är avklarad. Det är så roligt att vara tillbaka i arbetslivet efter detta år i babyvakum. Jag har två nya jobb. 50 % på kulturskolan och 50% på Hjalmar Lundbohmsskolan (gymnasiet). Jag jobbar i huvudsak med sångundervisning, men har även nån timme klassmusik och körsång. Detta är en tjänst jag drömt om i många år, så det är kanske inte så konstigt att jag trivs som fisken i vattnet :) Jonny däremot som har 5 månader pappaledighet framför sig, tycker nog inte att det är lika roligt. Efter första veckan utvärderade han läget: Hur fan ska jag orka ända till sommaren utan att dö av tristess?

Ja, det är ju som det är att vara hemma med 3 barn och allt hemma- och vardagsfix som medföljer. Jag förstår honom precis. Han är ju dessutom en väldigt mycket mer rastlös person än vad jag är. Men han gör sitt bästa och Lisa verkar gilla att det är pappa som är hemma nu. Det tog 2 dagar, sen var hon pappas flicka. Nice. Då kan jag åka till jobbet med gott samvete :)

 

Det är fantastiskt skönt att känna att jag är färdig med barnafödandet och babylivet. Jag har gjort mitt och det är dags att gå vidare. Mamma har alltid sagt att "allt har sin tid" och jag förstår precis vad hon menar nu. Vi behövde skaffa nummer 3 för att komma till denna insikt, och jag ser fram emot att se dessa tre underverk växa upp till egna självständiga människor. Som tur är känner Jonny likadant. :) 

 

Ha det gott!

 

Nyss hemkommen från gymmet. Egentligen borde man inte träna på måndagar... det är så fasligt mycket folk på gymmet då, för alla ska börja sitt nya liv eller komma upp på banan igen efter helgens superier.

Att bero på träning i kombination med festande..... Jag minns från början av 2000-talet när jag tränade som mest, vilken enormt lång återhämtningstid kroppen hade efter EN kvälls festande!! Det tog ta mig tusan ända till torsdag veckan efter innan kroppen åter var i balans och orkade prestera som vanligt igen. Vilket jäkla gift det där är!

Nuförtiden håller jag inte på med sånt. Det är för ungdomar :) Nu är man ju gammal nog (men ändå ung!!) att förstå att man inte har råd att slösa bort helg efter helg på något så meningslöst. Man vill ju fylla livet med annat än fyllefniss, blackouter och baksmällor. Dyrt är det dessutom. Å tänderna går sönder. Å tjock blir man. Iallafall jag, för jag super mig full på Amarula eller Baylies (eller annan välsmakande likör). Det måste vara sött som satan..... annars går det inte ner. Helst så sött att det beska döljs helt. Ja.... ni förstår... smaklökarna mina har inte åldrats ett dugg. De är fortfarande på mellanstadienivå :)

 

För ett par veckor sedan hämtade Jonny hem en, för oss, ny bil. Vår kära RUT (registreringsbokstäverna) får börja tjäna som andra bil nu. Jag höll på att bli tokig med den! RUT är en Wolkswagen Sharan (tdi från 2001) innehållande 7 säten. Riktigt praktiskt ansåg vi när vi väntade tredje barnet. Å javisst!! Praktisk är den utav bara tusan! Man får in massor av folk i den, eller så tar man ut de två bakersta sätena och har ett lastrum som heter duga! Världens bästa Ikea-bil.... om det inte vore för att Ikea ligger 36 mil härifrån och det är alldeles för långt för att idas köra med den där skraltiga bilen!  

Min svägerska körde den en gång. Det tog inte länge så började hon trycka och skruva som en galning i alla knappar och rattar hon kunde komma åt. "Men var fan stänger man av fläkten!!!" utbrast hon. "Det går inte" sa jag, "Det är inte fläkten som låter, det är suset från vinden utanför!". Det är nästan omöjligt att lyssna på musik i den bilen, just på grund av susljudet. Sen är det ju det här med värmen. Dieselbilar tar tydligen längre tid att få varma än bensinbilar. Lägg till det faktum att denna bil är en buss. Så kupén blir typ aldrig varm! Man kan dock påverka detta lite grann genom att köra på lägre växlar och varva upp den. Då blir den lite varm iallafall.

Så mina två krav när vi skulle köpa nyare bil, var att jag ska kunna lyssna på musik i bilen och att den ska bli varm. Å så måste den ha plats för tre barn och barnvagn i bagaget. Det blev alltså en Audi A6 2,7 tdi (numera chipad... vilket jag inte fattar mig på att märka av) från 2007. I lööööv!!! Den bilen är nu min kärlek. Den är utrustad med nån BOSE-ljudanordning.... så nu får jag lyssna på min musik. Å jag hör inget av vägsuset :) Just nu snurrar "Sometimes I feel like screaming" med Deep Purple (live skiva) på repeat i cd-spelaren. Den låten är också min kärlek :)

 

Någon sa nångång i något sammanhang typ: Han byter (något) lika ofta som du och Jonny byter bilar!!  Jag blev faktiskt förvånad över att personen ifråga hade reflekterat över antalet gånger vi bytt bil, eftersom jag själv inte hade gjort det!  Jag blev inte stött eller sur såklart..... bara fundersam över hur ofta vi har bytt bil egentligen. Så för några veckor sedan satte vi oss ner och började räkna. Under våra 12,5 år tillsammans har vi haft 17 olika bilar!!!! Det är ju inte klokt!    What can I say!? Förnyelse förnöjer! :) 

 

Ha en bra dag!

 

 

Har kommit hem från en kör-workshop med Susanna Lindmark idag. Hon hade med sig sin kör "Arctic Light". Det var en mycket kompetent kör och körledare, låtarna som vi fick prova på idag var också väldigt fina körlåtar. Men nu är jag är heeelt slut! Jag har varit hemifrån mellan 8.30-ca 16.30 (inklusive en handling påvägen hem). En helt vanlig arbetsdag med andra ord! Ungefär så här kommer ju mina dagar vara fr.o.m. 7 januari...... Jag kommer nog vänja mig, men det tar nog ett par veckor innan man kommit i gängorna. Nu sitter jag här i soffan och önskar att ungarna redan låg och sov. Jag måste anstränga mig hårt för att inte vara en grinig morsa som suckar och snäser så fort de vill mig något. Lisa håller dessutom på att "göra tänder", så hon har ont, snorar, skiter, dreglar och sover uruselt. Hon har somnat för natten, men man får springa in till sovrummet varje kvart och trösta henne när hon vaknar och gråter i sömnen. Suck. Idag är ingen bra dag för sådant.   

 

Positivt är iallafall att det har snöat utav bara sjutton! Så nu har jag något att göra imorgon efter morgonpromenaden :) All vardagsmotion är välkommen. 

 

Min lilla fyraåring (5 år om 3 veckor!!) har fått Hello Kitty-clips till öronen från någon tidning, så nu går hon omkring och är jätte mallig och fin, å så svär hon. Jag vet inte vad hon har fått för sig, men nu helt plötsligt testar hon alla förbjudna ord lite då och då. När hon inte ville ha middagen tidigare idag, så låtsasspottade hon för att demonstrera att hon inte tyckte om maten! Å för någon dag sedan fick jag dessutom höra av grannen (som är mamma till Siris kompis) att Siri trotsat henne när hon hade framfört att Jonny ringt och bett henne skicka hem lillfian. Siri berättade faktiskt denna historia själv för mig i en lite förkortad version strax efter att jag fått höra den av grannen. Då sa hon "hans mamma fick nästan bli arg på mig förra gången jag skulle hem", "men varför då?!" frågade jag och låtsades inte veta något. "För kompisen skulle visa mig någonting så jag hade inte tid att gå hem just då". Som en god förälder så pratar man, förmanar och försöker lära henne att lyssna när hon blir tillsagd, men innerst inne ler jag en aning. För tysta, snälla och blyga Siri har börjat pröva sina vingar. Att hon vågar säga emot gläder mig, även om jag såklart skulle önska att hon inte sa emot våran kära granne. Hoppas att hon inte gör det igen, men kul att det äntligen börjar växa lite stake i ungen.... hon måste bara lära sig att "använda staken" vid bättre tillfällen :)

Förövrigt så är det nog inte så konstigt att hon kan svänga sig med alla varianter av svordomar. Undertecknad är inte så bra på att hejda grodorna vid ilska och irritation.... Så när jag säger att man inte ska säga såna fula ord, så tittar hon bara på mig...... "det är bara vuxna som säger så när de är arga" försöker jag. Hon tänker väl att hon måste träna så att hon kan det ordentligt när hon blir vuxen. :/

 

Å NEJ!!!!!! Hennes nya öronclips har gått sönder!! Jävla skitsaker som följer med de där svindyra barntidningarna!!! Hoff.... hon gråter och nu måste jag trösta. See ya! :( 

 

 

Äntligen fredag igen! Jonny är på gymmet så nu hinner jag blogga :) Vi träffas ju inte längre jag och Jonny.... typ. Förut var det bara jag som tränade allt mellan 2-5 ggr per vecka, beroende på humör och engagemang. Nu måste jag slåss om träningstiderna helt plötsligt! Jonny har nämligen gett sig in i gymmarbranschen igen. Det ska ni veta, när Jonny börjar satsa på något så gör han det till 110 %! Det är allt eller inget som gäller. Annars tycker han att det är onödigt. Jag förstår honom... är lite likadan i vissa sammanhang. Hur som helst så har snubben börjat gymma med sin "andra fru" som dessutom är proffs på området. De tränar 4 ggr i veckan, vilket egentligen är ett pass för lite. Men det är lite svårt för Jonny att få ihop 5 pass/vecka med 3 ungar och en grinig hustru där hemma :) så de har kompromissat lite. Jag vill ju oxå hinna till gymmet åtminstone 3 ggr i veckan, så ni förstår: Jonny 4 ggr + Jag 3 ggr = 7 dagar...... men för att vi ska hinna vara med varandra iallafall 1 dag i veckan utan störningar, så tränar vi båda på samma dag en gång. Livet är tufft..... Har man barn får man pussla om man vill få in egentid varje dag. Detta stressiga schema och körande fram och tillbaka till stan går bra när jag inte har mens. Men iofs.... när jag har mens är det inte mycket som är bra. Då är jag sur och leds på allt. Elvira sa dock igår "Jag längtar tills vi kan vara hemma hela familjen samtidigt nångång!" :(

 

Om ni undrar vem Jonnys "andra fru" är så ska jag ge en hyfsat detaljerad förklaring. Jonny och denna någon spenderar fler timmar per dygn tillsammans med varandra än vad Jag och Jonny gör. De ringer och sms:ar varandra minst en gång i timmen (nästan iallafall)..... ja, om man går in på Jonnys telefon och kollar flest ringda nummer, så är ligger mitt nummer låååångt efter "den andra fruns". De brukar t.o.m kontakta varandra på natten lite då och då! Ibland ringer den andra frun under de mest olämpliga tider, och ber Jonny följa med på olika uppdrag. Vilket han gör. Idag kom det fram att de varit på möbelhuset och valt ut en soffa tillsammans. WHAT!!!???(var min reaktion) Jonny vägrar att gå in i möbelaffärer med mig!! Jonny skjutsar sin kärlek överallt.... till jobbet, till stan, på massage.... you name it! På somrarna gör de vad som helst för att få åka ut på tu man hand med båten på diverse vatten..... de säger att de fiskar, men man undrar ju. De äter tillsammans nästan varje dag, bjuder varandra på lunch ibland. Nu har de ju börjat gymma tillsammans, så nu står de där och stönar framför varann 4 ggr i veckan. Jag vet inte helt säkert... men jag misstänker att de är rätt duktiga på att snacka sex och olika vanor kring det. Å så brukar de även bråka och be varandra dra åt helvete.

Ja...... ni förstår ju att jag har fått konkurrens! Vem skulle inte vara svartsjuk så in i döden av detta!? 

Det skulle jag nog varit om det inte var för att denna någon liksom Jonny är en karl. Å jag är RÄTT säker på att min man är hetero. Men visst.... om det är möjligt att omvända någons sexualitet så borde jag nog vara lite skakis trots allt. De är både nära vänner och arbetskollegor, så deras nattliga projekt och luncher tillsammans har en förklaring :)  Men soffan!!! Den har fan ingen förklaring!! En tagg har växt ut i sidan på mig.... :(

 

Well well.... andra advent är snart här. Det innebär att julen också snart är här..... å jobbstarten..... å Lisas 1 årsdag..... hoff vad tiden går. Snart tar ungarna körkort och jag som knappt hunnit börja mitt yrkesliv sitter snart och blickar mot pension. Shit! Jag håller också på att bli en av dem som anser att dygnet har för få timmar! 

 

Ha en härlig helg och tack för att ni kikat in på min blogg!

(min make och hans soulmate kanske inte blir så glada över att läsa hur jag lämnat ut deras relation här.... men det är de fan skyldiga mig! :)  ) 

 

     

Tiden bara rinner iväg! Jag hinner inte med. Å inte vet jag vad tusan jag har sysslat med??!! 

Första advent är här till helgen och jag lyckas inte hitta den där julkänslan!! Jag får nog tvinga fram den på torsdag och fredag när jag måste pynta huset. Jag har ju barn, och då är man illa tvungen att julpynta. Det vore oerhört ondskefullt att ta den traditionen från barnen p.g.a. att man själv inte kommit in i julstämningen just detta år.  Julklapparna är iallafall köpta och klara. Det var riktigt roligt! Jag gick lös ordentligt i leksaksaffären och kom ut med ett hyfsat långt kvitto (leksaker till 4 små töser resulterar i ett rätt långt kvitto även om man inte köper så värst många klappar åt dem var!)). Aldrig hade jag väl kunnat tro att jag som 31-åring skulle njuta så förbaskat av att shoppa i en leksaksaffär! Life is full of surprises :)

 

I söndags deltog jag i en liten konsert. Jag är medlem i sånggruppen Nine Voices, och det var vi som sjöng i söndags. Det gick okej, vissa låtar gick bra och andra sämre... men roligt var det! Jag har aldrig varit en "körmänniska". Att sjunga i kör har inte intresserat mig, men sen jag började sjunga med Nine Voices har jag ändrat uppfattning en aning. Men jag tror att en del av tjusningen med NV är att vi inte är så många.... så riktigt som en kör är vi ju inte....Principen är dock ungefär densamma :) 

 

Nu har jag kommit igång med träningen lite bättre. Tjoho! Jag har besökt/tränat på stans alla gym den senaste tiden för att hitta min favorit. Jag tror att jag har gjort det nu. Det finns för- och nackdelar med allihopa, och det gymmet jag tror jag kommer köpa kort på har tidigare skrämt mig lite.... å gör nog det fortfarande. Men jag försöker komma över det, för det är det enda stället som har både utrustning och öppettider som jag uppskattar. Igår var första gången jag var dit. Som tur var fick jag med mig min svägerska dit. Det känns alltid bättre om man är två när man går till ett nytt ställe :) Min uppfattning av gymmet stämde på pricken. Det är i huvudsak en massa "broilers" och fitnessfolk som tränar där. De flesta är i bra form och vana vid styrketräning. Det första jag såg när jag stack in huvudet genom entrén var en tjejs ryggtavla som inte var av denna jord! Den var knölig, bullig och V-formad till förbannelse! Inte ett gram fett fanns på den kroppen. Kul för henne (bitch!) ;)

När jag och svägerskan klev in genom dörren till gymmet kändes det som att luften stannade därinne. Det var SMOCKFULLT med folk och nästan varenda skalle vände sina ögon mot oss! Det hade ju varit nice om man vetat att det är för att man är i så avundsvärt bra form och är så grymt snygg.... men tyvärr. Så är det ju inte. Mest troligt undrade dom vad det var för vilsna fanskap som skulle komma dit och konkurrera om deras vikter. Lite försiktigt tittade jag upp bakom snedbenan och bad om ursäkt med blicken. De verkade godta ursäkten, för de fortsatte med sitt.

Man känner sig onekligen som en "schleten" trebarnsmorsa på sånadär ställen. Man inbillar sig att folk verkligen lägger märke till en och att de då fnyser och tänker att man är ett hopplöst fall. Jag inser ju givetvis att de skiter i andra och bara tänker på sig själv. Annars skulle de ju inte prestera och se ut som de gör! Det är bara för mig att komma över den där osäkerheten och ge mig fan på att förvandla mig själv till en MIGS. Mother In Good Shape. Oh yeah!

 

 

Nu är det bara fem och en halv vecka kvar tills jag börjar arbeta mig fram mot pensionen. Bäst att jag tränar hårt så att jag håller i 34 år till!

Tack och hej!

 

         

 

 

För ett år sedan minns jag att vardagen kändes väldigt tung. Visserligen var jag höggravid, vilket bidrog starkt till att jag kände mig sliten, men redan innan jag blev gravid med Lisa vet jag att jag periodvis hade svårt att acceptera det eviga ekorrhjulet. Det tärde på mig. Många gånger har jag undrat om det är såhär livet ska vara ända fram till pension. Det är inte så att jag har varit olycklig eller ogillat min tillvaro privat eller yrkesmässigt, det handlar snarare om konsten att få ihop tillvaron, all stress och brist på tid. Att få föda barn och sedan vara föräldraledig denna tredje gång var ganska skönt när det tillslut blev dags för det.

 

Första delen av föräldraledigheten njöt jag av till fullo! Det var helt underbart att varje dag nästan var som ett oskrivet blad. Förutom vissa Bvc besök och liknande kunde jag planera min (och barnens) tid som jag ville. Det var fantastiskt att kunna sköta hushållet utan konkurrens från arbetsplatsförlagd tid. Huset behövde inte förfalla mellan städningarna längre! Jag kunde gå ut på en promenad medan solen fortfarande var uppe och om jag kände för att ta en tripp till Pajala och sova där några nätter kunde jag åka närhelst lusten föll på. Frihet!

 

Okej.... det var den första tiden och den ljusa sidan av hemmalivet. Nu har det nästan gått ett år och jag håller på att klättra efter väggarna! Visst... jag kan fortfarande promenera i dagsljus och har all tid i världen att sköta om huset. Men fy fan vad tråkigt att ha hushållssysslor som huvuduppgift vareviga dag!!! Ja, förutom barnen förstås. Elvira har börjat ettan och skolplikten påverkar givetvis inte bara henne, utan även mig. Vill man göra något utöver det vanliga, så måste det göras efter skoltid och på helger. Siri fyller snart fem år och blir enormt rastlös om hon inte får gå sina 15 timmar/vecka i förskolan. Detta innebär att jag måste passa tider hela veckorna. Att åka på stan och strosa är knappt att tänka på eftersom jag nätt och jämt hinner dit innan det är dags att tänka på hemfärd så att jag är hemma när Elvira slutar skolan kl 12.40. Elvira hinner vara hemma i 50 minuter innan det är dags för mig att klä på Lisa och åka och hämta Siri från förskolan.

Sen är det ju det eviga ätandet! På morgonen gör man iordning frukost åt stortjejerna, sen åt Lisa, mata Lisa, och slutligen får man själv stressa i sig en tallrik fil innan det är dags att knata iväg till skolan. Sen är det lunch åt Lisa, lunch till sig själv (och Siri de dagar hon inte har förskola). Det känns som att man knappt hunnit städa undan från bordet efter lunchen, så kommer Elvira hem och ungarna är hungriga på mellis! Å så ska Lisa också ha mellis..... när de är klara så börjar även mitt blodsocker att dala och det är således mellisdags även för mamma. Direkt efter mellanmålen är det dags att börja fixa middagen.... till oss och Lisa (eftersom Lisa inte äter vår saltade mat ännu, gör jag egen mat åt henne). Efter middagen är det inte ovanligt att vi får trevligt besök av vänner eller familj, vilket innebär att man slår på lite kaffe och sitter vid köksbordet och umgås ett tag. När gästerna gått hem är det redan dags för Lisa att få sin kvällsgröt (hon dricker inte välling), lägga henne och sedan ge kvällsmål till de äldre barnen. Man är ju ett med köksbänken.... och disken... :(

 

Jag kan absolut förstå hur det kommer sig att så många föräldralediga kvinnor startar eget medan de går hemma. Hur mycket man än älskar sina barn och gillar att ha städat omkring sig, så behöver man få utlopp för det kreativa inom sig. Det är nog fler än jag som dör inombords om meningen med tillvaron bara är att genomföra alla "måsten". När Elvira var sju månader fortsatte jag att studera där jag slutat innan hennes födsel. När jag var hemma med Siri studerade jag också när hon blivit 7-8 månader plus att jag startade egen firma. Detta är första gången jag varit föräldraledig i ett helt år utan att göra någonting annat än att sköta hem och barn. Så vad gör jag? Jo, jag håller på att dö av tristess och börjar göra planer för framtiden inom sång/musik, planerar husreparationer så Jonny får gråa hår, och startar en blogg! Jag har dessutom tagit mig an mindre projekt som att planka ett 4-stämmigt arr (med 3 barn i huset tog det tid att få det klart), jag har börjat skriva på lite låtar och jobbar extra som kantor lite då och då. Å så blir man ju så vansinnigt shoppingsugen! Synd, eftersom man sällan har så lite pengar som när man går på föräldrapenning.

 

Igår var jag på ett litet informationsmöte på min nya arbetsplats som jag ska börja på den 7:e januari. Min kollega (och för tillfället även min chef) visade mig var jag kommer att sitta (mitt kontor och sångrum), vilka elever jag ska undervisa samt lite annan information inför vårterminen. Jag är gode taggad att börja jobba igen efter jul! Det ska bli mig ett sant nöje att lämna över rodret till Jonny här på hemmaplan och ge järnet på jobbet istället. Jag är redo att lära mig leva i ekorrhjulet, försöka komma till ro i det faktum att det är så livet är! Se det positiva och uppskatta alla sidor av vardagen. Nog kommer jag att vara leds på det emellanåt... vara trött och stressad. Men nu vet jag definitivt: Livet som hemmafru är ingenting för mig.

 

Tack och hej!

 

 

   

Plötsligt var det måndag! Hur gick det till?!! Det var ren tur att vi hade frukt hemma så att Elvira kunde ta med till skolan. Som vanligt promenerade vi till skolan och förskolan även denna morgon. När jag klockan 9 skulle lämna Siri, stod hela kånkarongen av ungar på gården redo för promenad. Så jag hjälpte Siri med reflexvästen och gick gick sedan. Jag anade dock att jag missat någonting..... vad kunde det vara?

Tack och lov för smartphones nuförtiden! Medan jag knatade ut från förskolans gård kunde jag snabbt gå in på deras hemsida på nätet för att läsa veckans planering. Givetvis hade jag ju missat någonting! Annars vore det ju väldigt olikt mig!! Siri och de andra barnen hade hunnit gå halva vägen till gympan när jag kom på att jag missat att skicka med gympakläderna. Jag fick dock låna svärmors bil (svärmor och svärfar bor alldeles bredvid skolan och förskolan) för att snabbt kunna hämta den glömda utrustningen. Nu börjar nog personalen vara ganska vana vid mitt flum, så ingen blev särskilt förvånad över att jag kom rusandes med en coop-påse bestående av kläder till Siri. Men jag hann dit innan barnen gick in i omklädningsrummet iallafall. Det var huvudsaken.

 

Idag har jag även bestämt mig för att återuppta mitt sundare och aktivare levene efter 2 veckors svull och latande. Dessa två veckor har återigen bevisat för mig att det inte är värt att äta socker och mjöl på daglig basis. Förutom att jag blir uppsvälld så får jag dessutom värk i lederna, men värst av allt är att jag blir så förbannat trött och lat!! Det är helt sjukt!! Energin är totalt väck! Nä.... det vita giftet... det ska man hålla sig borta ifrån om man vill vara lycklig. Idag har jag således återgått till bättre kost, promenerat på morgonen och skottat tösnö. Det sistnämnda var ingen lek! Vår altan är ganska stor... typ 30 kvadrat. Den var täckt av 15 cm blöt slö som jag var tvungen att kasta med spade över altanräcket. Men jag klagar inte. Det var jag som ville ha så stor altan... med räcken..... dessutom vill jag gärna ha en stark kropp. Så det är bara att skotta och se glad ut. Bara så ni vet... så skottade jag inte bara altan. Jag skottade lite av gården också tills Lisa vaknade i vagnen :)

Imorgon blir det åter en morgonpromenad och någon form av träning på kvällen. Senare i veckan ska jag testa gymavdelningen på stans nyaste träningsställe tillsammans med min svägerska. Det blir intressant. Det där med pass (träning i grupp till musik) har jag aldrig lyckats lära mig att gilla. Det är sååå trist och stressande att träna bland andra. Jag föredrar att köra racet själv. 

 

Imorgon kommer förhoppningsvis Ruts ersättare. Hmmm... vem är Rut kanske en del av er undrar.... Snart blir ni varse. Rut börjar gå mig på nerverna och det ska bli riktigt nice att inte behöva dras med henne varje dag. Imorgon ska jag förklara. Med både text och bild :)

 

Ha det gott och ge fan i det vita giftet! ;)

 

 

Här sitter jag... 3:e dagen i det bortre hörnet av vår soffa. I dag är dock skillnaden att Lisa inte ligger i min famn. Hon sover för tillfället i sin egen säng och tar igen sig efter två dagars feber. Jag hoppas att hon sover någon timme till. Det har varit ganska tunga två dagar p.g.a. att ingen av oss kunnat sova på nätterna, och då blir man ju rätt sliten. I går eftermiddag hade jag dessutom kramp i nacke och armar efter att ha hållt lillfisen i min famn 7 timmar i sträck. Jag måste ändå ge mig själv och min make lite "credits" för att vi lyckats hålla oss samman hyfsat okej ändå trots noll sömn och krävande dagar. Det är ju såna saker som kan bidra till kraftiga humörsvängningar  eller t.o.m. eventuella bryt, men vi lyckades fokusera på den lilla söta sjuka varelsen i första hand och trycka bort våra egna känslor... men under den värsta natten kan jag erkänna att man fick kämpa för att inte tappa fattningen. I mitt huvud upprepade jag för mig själv, ungefär som ett mantra, "det finns de som inte får barn trots att de vill det..... vad är väl några jobbiga nätter jämfört med ett liv utan barnen..." Jag tänker bl.a. på den blogg-kille som jag tipsade om för någon vecka sedan. Han som kommer hinna dö av cancer utan att någonsin få uppleva lyckan av att ha fått barn. Jag tänker också på den mamman jag såg intervjuas på tv4 som hade förlorat sin 4 årige son i samma grymma sjukdom (och alla andra föräldrar som varit tvungna att genomgå denna mardröm). Det har varit många sådana historier i olika medier den senaste tiden som får en att påminnas om och uppskatta sitt liv och framförallt barnen. Det finns inga garantier att lyckan varar förevigt, så det gäller att njuta så länge man kan.

 

Jag har inte haft tid att blogga så mycket senaste tiden. Jag har haft fullt upp med att söka inspiration och planera inför framtiden. Jag är ju en sån som måste ha något att se framåt och arbeta mot. Jag må njuta av mitt liv här och nu, men jag kan inte tänka mig att stå och stampa på samma ställe. Jag vill utvecklas!

Jag och Jonny har hunnit beta av några milstolpar i livet. Jag har en universitetsexamen, vi har båda fasta anställningar, vi har hus, 3 barn, vi har gift oss..... ja... allt sånt som man kanske tar förgivet att man ska ha och ha gjort när man passerat 30, det har vi faktiskt åstadkommit! Det är jag jätte glad och tacksam över. Men det kan ju också lätt bli så att man plötsligt står här och inte vet vad som kommer härnäst! Vad ska man nu se fram emot!?  

 

Det självklara är ju givetvis att jag ska vårda det jag redan har. Högsta prioritet är alltid familjen. Vid sidan om det kommer jag att ägna lite extra tid, pengar och engagemang i mitt livs passion, som också råkar vara mitt yrke. Sång och musik. När jag var liten ville jag bli sångerska. Som Carola och senare som Celine Dion :) När jag kom upp i övre tonåren började de drömmarna ändra form en aning. Sångpedagog blev istället min drömyrke och det är också det jag kom att utbilda mig till. Jag är ganska nördig av mig.... kan grotta in mig i sångteknik, sångmetodik och liknande, och jag känner att jag trots min högskoleutbildning i ämnet inte är riktigt nöjd. Det finns så mycket som händer i denna bransch och jag måste ju bara ta del av det! Min inre drivkraft vill att jag ska försöka bli så bra som jag kan inom området! Varför nöja sig, när det finns så mycket man kan lära sig ännu?! Ja... det är väl så att den inre recensenten talar till mig i huvudet: "Elli...Du är inte bra nog ännu".

Så om ett par år ska jag ut och resa. Jag har dock två viktiga faktorer att ta hänsyn till, familjen och ekonomin. Det jag planerar att göra är inte gratis, så därför måste jag ta det lite pö om pö. Lisa måste bli lite äldre och jag måste spara lite pengar. Fram till dess finns det saker jag kan göra i Sverige och studera på egen hand. Men sen ska jag ut i världen och upptäcka. Det ska bli fantastiskt roligt! En dröm som blir sann.

 

Dessutom har jag och Jonny blivit sugen på att investera igen... eller vaddå investera!??? Det materiella ting som vi tror vi måste ha och vill köpa är allt annat än en investering!!! Det är det sämsta man kan sätta sina pengar på egentligen. Som att köpa aktier i Titanic i samma stund som det kraschade mot isberget. En rent usel affär alltså.

Egentligen borde vi inte.... egentligen har vi inte råd. Vi är ju inte så ekonomiska här hos familjen Erkstam (vi har inte nån eller några hundratusen på spar). Det finns så mycket man vill göra och ha (skäms), så man gör de mest idiotiska valen ibland. Haha!! Nåja... så länge man inte drar ner familjen i ruinerna så kan det vara roligt att leva nu när vi kan.... imorgon kanske det är försent :) 

 

Ja, ni ser... planer och köpglädje! Vad ska 

 

 

 

 

     

 

 

 

 

 

 

 

De senaste veckorna har jag spenderat min lediga tid (som tyvärr är alldeles för knapp) med att planka och nedteckna ett 4-stämmigt arr(-angemang) på en känd hit-låt. Fy sjutton vad roligt det har varit att sätta tänderna i ett musikprojekt som kräver lite fokus och engagemang! Nu är jag färdig och redo att presentera det för den vokalgrupp jag sjunger tillsammans med varje söndag.

 

Jag hoppas innerligt att det blivit rätt, att jag hört varenda ton som finns i arret. Jag har nämligen nästan perfektionistiska krav på mig själv. Kan inte riktigt kalla mig själv perfektionist, för i många sammanhang är jag av uppfattningen att "det är inte så noga" samt "det finns viktigare saker att slösa sin tid på", men inom vissa områden, situationer och sysslor kan jag inte släppa drömmen om perfektion. Musik kan ganska ofta tillhöra dessa områden där jag önskar perfektion. Det är en himla tur att jag dessutom besitter förmågan att inte knäckas av nederlag, för hade jag inte gjort det hade jag nog slutat med musik för många många år sedan! För "den inre recensenten" i mig (dvs perfektionisten) kan inte minnas ett enda musikaliskt framträdande som gått riktigt bra. Nä.... snarare tvärtom. Jag ska nu berätta om ett av de mest pinsamma framträdanden jag varit med om. Jag blev påmind om det fruktansvärda när jag provade att googla mig själv (ja.. det har väl alla gjort nångång??!!) och det dök upp ett inslag från en tidning där en bild på mig syns med texten "Eleonor sjöng accapella.." -nånting.

Hoff.... vilken ångest! skäms skäms skäms..... 

 

Jag hade tidigare sjungit i krematoriet då den dåvarande kyrkoherden även deltagit. Strax efter fick jag en förfrågan om att sjunga på nyårsdagen under invigningen av iskyrkan i Jukkasjärvi. Jag tackade givetvis ja.

Snart kom juletider smygande. Å så gjorde även influensan. Jag var dödssjuk och fick ställa in ett annat sånguppdrag p.g.a. det. Trodde att jag skulle hinna återhämta mig lagom till nyårsdagen. Men icke. När jag insåg det var det dock försent att avboka och för kyrkoherden att hinna fixa en ersättare, så jag genomförde uppdraget med mitt musikaliska rykte som insats. Voi voi.... 

Till saken hör att kyrkoherden hade önskat något folkmusikaliskt. "Javisst!" hade jag svarat, å sen gått hem och googlat vad tusan folkmusik är för nåt?! Nä... skämt å sido, men så långt ifrån sanningen är det faktiskt inte. Jag har nog sjungit olika typer av folkmusik under mina utbildningar, men jag har aldrig varit intresserad av att fördjupa mig i det eller ens lyssnat på folkmusik under min fritid. I synnerhet svensk folkmusik, har det varit lite dåligt med. Så ni kan ju tänka er vilket berg jag stod inför att bestiga!  Tillslut hittade jag nån halvkänd sång av Benny Andersson som jag övade in. Den var inte lätt kan jag meddela! Att svinga i sånglianerna likt Helen Sjöholm är inte min starka sida , men denna gång var "den inre recensenten" knäpptyst. Mest troligt helt spak över det hon hörde och av min dumhet. Jag övade även in en julsång som inte var fullt så svår.

Ja, det krävs ju inte ett geni för att räkna ut hur denna svåra, svenska folksång lät tillsammans med en elak influensa! Men det räcker inte med det!! Nej, glöm inte att lokalen stavas IS-kyrka!!!  D.v.s. jag sjöng i en snö-igloo! Alla som varit inne i en snökoja vet hur akustiken är i en sådan: OBEFINTLIG. Jag hade heller ingen sånganläggning som kunde fixa lite fuskreverb. Dessutom var iskyrkan proppfull av människor som hade klätt sig med väldigt mycket och stora vinterkläder = ännu sämre förhållande för ljudet att studsa omkring.

När jag öppnade munnen och sjöng kändes det som att ljudet stannade där läpparna slutade. Det krävdes en enorm kraftansträngning av mig för att genomföra de två låtarna med min trasiga och sjuka röst. Mentalt var det outhärdligt. Jag bara önskade att få sjunka genom jorden och aldrig behöva se någon i ögonen efter detta. Jag menar..... ingen därinne visste ju att jag var jätte sjuk! Man kan ju inte heller öppna upp med att säga "bara så ni vet så är jag jätte sjuk och har jätte svårt att sjunga!". Det är ju bara att låtsas. Man kan ju alltid grina efteråt.

 

Tur att fotografen inte kunde fånga upp ljud med sin kamera. Det hade varit hemskt om det ljudklippet funnits att googla upp i alla evighet. Perfektionisten i mig fick sitt livs känga och egentligen är det ju helt otroligt att jag fortfarande håller på med musik!

Angående mitt rykte som sångerska.... tja..... jag har inte blivit ombedd att sjunga åt jukkasjärvi församling sen dess..... och lönen jag skulle få för uppdraget fick jag efterlysa när den fortfarande inte kommit efter ett halvår.

 

Tack och hej!