Jag har gjort det igen..... varit en slarvig förälder. Suck. Hur lyckas jag??!! 

Min stora tjej (Elvira) på 7,5 år har börjat träna på att promenera hem själv efter skolan. Förra veckan var det premiär. Vi bestämde till en början att jag skulle möta henne halvvägs, men när jag gick för att möta henne hann jag bara komma 50 meter från huset när hon kom springandes. Hon var jätte glad och stolt. Nästa dag fick jag inte möta henne alls, då skulle jag bara vänta på henne vid köksfönstret. Det har gått jätte bra i flera dagar, fram till igår.

 

Jag hade en del ärenden på stan igår och skulle dessutom passa på att hälsa på min svägerska under förmiddagen. Jag var väldigt noga med att hålla koll på tiden så att jag skulle hinna hem innan Elvira slutade skolan..... ja, hela förmiddagen hade jag stenkoll på klockan.... förutom de sista 45 minuterna. Hur är det möjligt???!! Vilken panik jag fick när jag upptäckte att klockan var 12.55, vilket innebär att jag borde lämnat stan för 15-20 minuter sedan! Jag kastade Lisa in i kläderna och bilen och körde som en biltjuv mot Jukkas. När man har bråttom kan man dock ge sig fan på att det är rött i VARENDA rödljus man passerar. Kör man dessutom efter Hjalmarlundbohmsvägen från Luossa mot Jukkas är det många rödljus att passera + några fartgupp. När jag äntligen kommit ut ur stadstrafiken hamnar jag givetvis bakom en gubbe med keps. Om detta inte är ett bekant fenomen för er, så tänk på det nästa gång ni fastnar i trafiken bakom en bil som kör 60 km/timmen på 90-väg. I 9 fall av 10 kan jag garantera att när ni lyckas köra om den bilen, kommer ni upptäcka att föraren är just: en gubbe med keps (kepsen kan dock ha lite olika design, men det är oviktigt).       

Även om jag faktiskt försökte bryta trafikreglerna igår (det gör jag helst inte i normala fall), så gick det inte. Men det var nog ingen vacker syn för de som råkade se in på chaffören i den gröna volvon. Munnen var väl på vid gavel hela tiden och det var inga trevliga ord som kom ut där! Jag bör inte bli förvånad om Lisas första ord är ett fult ord..... eller vaddå ett??!! ett potpurri av fula ord vore mer troligt. 

 

Det visade sig tillslut att min älskade unge hade gått hem, lagt posten på köksbordet och eftersom ingen var hemma hade hon promenerat hem till sin farfar (och farmor) istället. När jag kom inrusande hos svärfar nästan med gråten i halsen för att jag kände mig som jordens sämsta morsa, lekte hon lugnt vid ett skrivbord. Jag väntade mig att hon skulle gråta och hata mig, men hon sa bara "mamma, du kan väl säga till nästa gång".

 

Min make var inte så glad när jag berättade om mitt misstag. Jag fick minsann veta vad jag hette, men jag förtjänade det. Fy vad jag skäms! Nu tänker ni säkert att "tydligen skäms hon inte tillräckligt för att inte skriva det i sin blogg" men det gör jag! Jag skäms så mycket att jag är beredd att ta mitt straff och skämmas worldwide.

 

Nu har vi iallafall kommit underfund med att vi måste skaffa en hemtelefon... en hem-mobil (fast telefoni är ju oldstyle ;)) , så att barnen kan ringa oss och så att vi kan ringa dem i huset. Inte för att jag tänkt glömma hålla koll på klockan igen... men man vet ju aldrig med min hjärna. Jag är ju helt väck! 

 

 

Ja... man kan väl inte vänta sig underverk av en som ser ut sådär.... 

 

 

 

 

Jag och Jonny är udda här i vår by och stad. Vi är inte som alla andra. Vi dyrkar inte våren så som äkta kirunabor (Malmfältsbor) gör. När mars månad gör entré kryper medborgarna ut ur sina bon och försvinner ut på vischan. Våren och framförallt påsken är nästan som en religiös högtid för människor här.... å då syftar jag inte på påskens egentliga betydelse (Jesu lidande, död och uppståndelse).

 

En solig vårdag tankas skotrarna, pulkorna packas till bredden och ungarna kläs på. Många åker till fjälls och utgår från sina stugor, båthus, husvagnar eller arkar. Men det finns också såna som vi, som utgår hemifrån och bara gör dagsutflykter. Jo... vi gör dessa utflykter vi också, även om vi inte är så förtjusta i dem. Man måste ju ta seden dit man kommer, och här är det sed att åka ut när solen kikar fram på våren. Men hur kul är det egentligen??!! Min man beskriver detta senario så bra:

 

När man tillslut, efter flera timmar av handlande, packande och påklädande av barn äntligen tagit sig med skotern till grillplatsen. Då börjar helvetet. Ungar som skriker för att de inte kan röra sig i alla kläderna, femtielva korvar som ska grillas åt barnen, choklad som ska hällas i kåsor, mackor som ska halas fram, ungen kan inte hålla i kåsan och korven samtidigt så man får agera stativ, den andra ungen spiller chokladen över kläderna, rota fram papper ur väskan för att torka. -Mamma, meeera korv!! grilla mera korv, hälla ny choklad åt ungen som spillde ut sin, -Pappa!! jag vill ha kaka!  -Mamma jag är törstig!!! Bebis vaknar i pulkan, hämta bebis och försöka få henne nöjd nånstans i kaoset, unge har ätit så länge så nu har hon börjat frysa om händerna. Pappa gnuggar händerna och håller handskarna över elden för att värma dem. Preciiiis när man utfordrat ungarna och äntligen ska få hugga tänderna i sin egen mat då är andra ungen kissis. Kissa ungen, bebis gråter, måste trösta. Äldsta ungen börjar frysa och vill åka hem. Ovanpå allt detta bök med barnen i halvliggande ställning runt elden har man regelbundet röken i ögonen..... eller solen.

Det är med lättnad man efter ett par timmar packar ihop och glider hemåt igen. Å jobbet är ju inte slut när man kommit hem heller!! Nä, då ska man packa upp allt, duscha barnen och sig själv och tvätta alla kläder som stinker rök. När jag och gubben slutligen ligger utslagna i dubbelsängen ställer vi oss frågan: Hur orkar folk??!!

 

Idag har jag dock varit super-mum och besökt lingonskogen med 4 barn (mina tre och äldsta dotterns kompis) och mina svärföräldrar. Det är lite lättare nu när det inte finns snö, och faktiskt mycket mysigare! Men alldeles enkelt är det inte. Man får ju inte vara lat när man har barn med sig. Matsituationen är ju som den är i skogen och för att inte riskera att få blodsockerfall p.g.a. att alla barn ska mättas först, så är det klokt att stoppa i sig nåt rejält innan avfärden. Idag hade jag gjort det, så skogstrippen gick riktigt bra! Jag kände mig alert! Men så mycket lingon blev det inte. Barnen var jätte duktiga på att plocka bär, men det fanns inte så mycket och de var väldigt små. Någon enstaka syltburk ska vi dock lyckas koka ihop. Några fina foton fick jag iallafall!

 

 

       

   

Jag har väl egentligen aldrig varit missnöjd över hur jag är skapt och ser ut, men formad av samhället och media har man lagt ner alldeles för mycket tid och tankeverksamhet på att drömma om fysisk perfektion (vad nu det är?!). Som 20-åring dömde jag mig själv och mitt utseende mycket hårdare än jag gör idag och ibland önskar jag att jag kunde resa tillbaka i tiden och som 31-åring berätta till mig själv vad som väntar på mig i framtiden... kanske visa en och annan bild också. Då hade kanske 20-åriga jag insett hur nöjd och stolt jag borde vara!  Men å andra sidan är risken stor att jag hade blivit djupt deprimerad över mitt oundvikliga öde. 

 

Det är oerhört tufft för en 24 årig tjej, som aldrig haft några större utseendekomplex utan snarare varit hyfsat nöjd med sitt utseende, att bli gravid och gå upp närmare 30 kg som inte vill lossna av sig själv trots att barnet lämnat ens kropp för länge sedan! 

Jag minns sorgen när jag i underkläder ställde mig framför spegeln, ca en vecka efter förlossningen av mitt första barn. Jag var GIGANTISK och allt bara hängde! Aldrig hade jag kunnat föreställa mig detta förfall! Jag grät. 

Hur dum får man vara som ställer sig framför spegeln direkt efter förlossningen och tror att det är såhär kroppen kommer se ut förevigt?! Nåväl... med tiden blev jag varse.

Jag var dock mer eller mindre överviktig under ett antal år efter detta. Det var tungt för självförtroendet och jag kunde aldrig riktigt förlika mig med den bilden av mig själv. Jag kände det som att jag var instängd i en jätte stor kostym och bara väntade på att få ta av mig den och komma ut som mitt riktiga jag igen.

Att kilona rinner av när man ammar har jag aldrig fått uppleva. Nä... mina fettdepåer älskar mig och vill aldrig ta farväl. Jag tillhör den kategorin människor som får kämpa och slita som galningar för att bli av med sina extra kilon. Ingenting kommer gratis. 

 

Efter barn nr 2 lyckades jag tillslut jaga iväg de där envisa kilona och centimetrarna. Det var en enormt skön känsla, men inte fasiken var det rätt kropp som steg ur den stora kostmen!!! Vad hade hänt!!?? 

Ryggen verkade ha blivit längre!! Eller iallafall hade gränsen mellan rygg och stjärt suddats ut en aning. Magen, som en gång i tiden varit nästintill magrutematerial, den var totalt väck! Fastheten var som bortblåst och det som återstod var en liten vetedeg. Det var precis som att kroppen förstått att magrutor gjorda av muskler är bortom all rimlighet, så då skapade den lite rutor och linjer i huden istället! Schysst!!  Å "boobsen"?!!! Ja.... En gång i tiden förklarade en kvinna i 40-årsåldern att hon inte använde BH längre. Hon vände bara flanellskjortan ut-och-in och stoppade tissarna i bröstfickorna. Nu började jag förstå innebörden av denna historia. Mitt hårsvall var kraftigt uttunnat. Det var bara att börja lära sig hur man gömmer kalfläckarna på bästa sätt. Även fötterna hade förändrats av att bära omkring på en lite för tung kropp, och var i behov av en rejäl nedslipning. Med rasp. Det är inte konstigt att man kände sig förbrukad. Bästföre datumet var passerat för länge sedan. Suck. 

 

Fick höra av min kära svägerska att det sägs att "flickor stjäl sin moders skönhet". Jag har tre döttrar. Behöver jag tillägga något mer? 

När jag började vänta vårt tredje barn var det med en viss ångest. Jag visste att jag mest troligt skulle vara tvungen att börja om från början igen med alla extra kilon. I hormonella post-baby-stunder har jag känt att det inte är rättvist att jag och maken gemensamt beslutar att skaffa fler barn, men det är jag som får betala priset med min fysik och allt slit det innebär att försöka komma tillbaka igen... om det ens går! 

Men det fanns något positivt med att bli gravid en tredje gång också (förutom det självklara med att vi fick älskade lilla Lisa förstås!). När jag var i 3-4:e månaden visste jag att det är sista gången jag kommer att bära omkring på lagom stora och fylliga boobs. Så jag passade på att studera dem.... noga.... försökte etsa fast bilden på näthinnan så att jag kan ta fram den lite då och då och minnas undertiden jag åldras. Jag tog farväl av min yppiga barm. Haha :)

 

Ja, som sagt, påverkad av samhället och de normer media överröser oss med så kan man lätt tappa fokus från rätt saker. Men det blir bättre med tiden, märker jag. Underbart. Man bryr sig mindre och mindre om fåfänga och inser alla andra fördelar som träning, hälsa och livet ger. Det känns bra. Å den där bilden som jag försökte etsa fast på näthinnan.... den verkar ha raderats ur filmappen. Attans också!

 

Tack och hej alla vackra människor!!!

  

 

Snubblar över en alldeles underbar annons på blocket idag. Om du funderar på att starta eget och framförallt vill driva en liten restaurang, så kan du inte missa detta fantastiska erbjudande! 

 

Restaurangen ligger i denna fantastiska kommun och vem kan motstå följande (citerat från annonsen):

"Vi har ej några konkurrenter så vi är den enda i byn..."  samt  "I byn bor det ca 1000 personer och det finns två ålderdomshem."  (speciellt den sista punkten kan nog vara viktigt att veta, därför har jag markerat den i fet stil...). Vidare berättar annonsen "Sen har vi i byn en coop nära" och "Var 10 min kommer det att åka lastbilar här på byn från en gruva till svappavaara gruvan."

 

Ja, ni förstår ju! Det kan ju inte gå fel!  Förövrigt så har den där restaurangen funnits där så länge jag har bilat mellan Kiruna och Pajala, så varför inte fortsätta på detta vinnande koncept?! Så alla hungriga unga entreprenörer, slå till för tusan!

 

 

 

Jag minns inte att det har varit så här tunga nätter med bebis tidigare. Det är nog bara så att Lisa skiljer sig från de andra tjejerna på det sättet. En bra natt behöver vi bara stiga upp och trösta henne ca 3 gånger. De sämre nätterna tycks dock bara bli fler och fler. Det är dock helt otroligt hur kroppen och psyket ändå håller sig hyfsat alert under dagarna. Huvudvärken går ju att bota med Ipren och sen rullar det på ändå. 

Eftersom man har barn sen tidigare så vet man ju att bebistiden är begränsad, men om nätterna kan det ibland vara svårt att komma ihåg. Det är tur att vi är två om detta iallafall, jag och Jonny. Vi är ett team och klarar det tillsammans :)

 

Oavsett hur natten varit så möts man, mellan 6.00 och 7.00 på morgonen, av denna syn. Så förbannat söt att allt är förlåtet! :))

 

Idag öste regnet ner när jag skulle lämna barnen på förskola och skola. Elvira skulle ha utedag, men eftersom det hällde ner vatten från himlen, tog jag förgivet att de mest troligt kommer stanna inne. Jag borde dock vid det här laget ha lärt mig att barnomsorgen och skolan i Jukkas ALDRIG viker för dåligt väder. Det finns bara dåliga kläder.

 

När jag åker hem efter att ha lämnat Siri på förskolan (Elvira lämnas en timme tidigare), ser jag klass 1J promenerandes i hällregnet påväg till idrottsstugan och sin utedag. Jag fick så dåligt samvete för att jag är en så slarvig morsa att jag inte skickat med Elviras regnkläder till skolan. Där gick hon och blev dyblöt för att jag är så oansvarig!   Jag körde snabbt hem med min coola Volvo 940, rotade fram regnjackan och körde i rasande fart (jag höll nog hastighetsgränsen men tog kurvorna ganska snabbt) mot idrottsstugan. Eftersom jag är så snabb hade klassen inte hunnit ända fram, så jag raggade upp bredvid ledet av ungar, stannade bilen och gläntade på dörren för att ge regnjackan till Elvira. I den sekunden slår det mig vad jag utsätter Elvira för! ALLA i ledet, inklusive fröknarna, stannar till och glor skumt på mig. Jag skannar av alla andra ungar för att se om deras föräldrar är mer ansvariga än vad jag är, och upptäcker att nästan ingen unge har galonisar eller regnjacka! Så när jag försiktigt frågar Elvira om hon vill ha regnjackan skakar hon bara tyst på huvudet. STACKARS MITT LILLA BARN! Vilken pinsam mamma jag är! Jag kör skamset iväg, vinkar glatt åt fröken och önskar att jag inte gjort denna lilla resa.

 

Jag måste ta ett snack med Elvira när hon kommer hem. Jag måste be om ursäkt och förklara mina handlingar med att jag tyckte så väldigt synd om henne där i regnet. Hoppas hon förlåter mig. Det tror jag att hon gör. 

 

Det är så typiskt mig att glömma skicka med extrakläder, idrottskläder, skidor eller annat viktigt till skolan och förskolan. Jag är så disträ och flummig att det även går ut över mina barn ibland. Många gånger har jag kommit stressad till förskolan och blivit påmind av fröknarna i hallen att barnen har gympa, utflykt eller annat just denna dag. Jag har dock aldrig struntat i det, utan får bita i det sura äpplet och skylla mig själv, det är bara att åka hem och hämta utrustningen. Jag får ta skammen att komma lite sent till jobbet, för barnen ska aldrig behöva lida för att jag är som jag är.

Det kan ibland göra lite ont i hjärtat, för jag märker att Elvira börjat ta mer ansvar för alla händelser på skolan. Hon påminner mig på morgonen att hon har särkilda aktiviteter, frågar om jag har packat ner något särskilt och packar själv väskan i den mån hon kan. Det är visserligen bra att hon tar eget ansvar, men det känns tråkigt att hon lärt sig ta det ansvaret p.g.a. att jag tappat humöret stressiga mornar för att jag glömt saker. För även om jag brukar åka hem och hämta deras grejer eller börjar packa i samma stund som vi egentligen borde lämna huset på morgonen, så har tjejerna fått se mitt dåliga humör som tenderar att visa sig när jag är väldigt stressad. Min äldsta dotters ansvarstagande över sin packning, tror jag, är en direkt konsekvens av detta.

 

Nu är jag föräldraledig och är inte stressad på morgonen. Nu har jag tid att fundera över vår vardag och hur jag vill att det ska vara när jag åter börjar jobba igen och ekorrhjulet är igång. Det är många år kvar av skoltider att passa, packningar att göra och jobbdagar att ta sig an. Så detta är ett av mina löften till mig själv och barnen för framtiden: Jag ska göra mitt allra bästa med att komma ihåg och planera inför era skolaktiviteter och andra aktiviteter i livet, men framförallt ska jag göra mitt yttersta för att hålla mitt humör i schack. Stressiga mornar är kanske oundvikligt, men sura miner, irriterade suckar och i värsta fall ilska, är inte en värdig start på dagen för er, mina små prinsessor. Ni förtjänar så mycket bättre än det!