Så vi får se hur länge det dröjer innan jag funnit vägen ut på nätet igen. 

See ya!!

Nä nu får det vara nog! Detta är inte klokt. Jag börjar bli så lat att jag inte ens orkar hitta på något när jag är så in i döden rastlös! Allt börjar kännas jobbigt. Jag satt på altanen och solade igår, och hörde mig själv sucka djupt när jag var tvungen att hämta Lisa som klättrat upp i grannens lekställning. Jag märker att jag sjunker djupare in i tankar och funderingar, vill bara sitta och läsa. D.v.s. passivt mottaga information och underhållning. Ingenting är lockande längre. Allt känns bara ansträngande och inte tillräckligt roligt.

Jag känner igen detta. I've been there before och jag hatar mig själv i denna form. Jag är latheten personifierad. Varför blir jag sån? Jo... alltför många veckor utan fysisk aktivitet och lite för stort intag av snabba kolhydrater brukar ha denna effekt på mig. Dags att samla ihop sig själv igen, ta vid där jag slutade i våras och hylla livet genom att ta hand om den kropp och själ som än så länge faktiskt är frisk!  Idag är sista dagen som jag spenderar i Lazytown!

 

Ibland har jag lekt med tanken att flytta till stan. Fördelarna är bara att rada upp:

- Billigare boende (skulle det nog bli om man sålde huset i Jukkas med vinst) 

- En bil (istället för två) som man ändå skulle kunna lämna hemma till förmån för promenader till jobb

- Barnen skulle ha kortare dagar på förskolan/fritids

- Varmare vintrar

- Behöver inte betala någon motorvärmare på jobbet

- Mycket enklare att t.ex. träna på gymmet (eftersom man helst inte åker hur många vändor som helst till stan på      

  en dag: 4 mil t.o.r.)

Satt härom dagen i bilen påväg till stan med Jonny och några av barnen. Vi pratade om diverse familjeaktiviteter när Jonny började berätta om en aktivitet som ett par pappor vi känner ska göra. "De ska åka och kolla Nitro Cirkus med sina grabbar (söner)"  å så följde en inlevelsefull beskrivning av vad de gör på Nitro Circus. Jag anade ett uns av avund i hans röst och frågade om han är lite besviken över att han inte har någon son som han hade kunnat göra sånadär grabbiga saker med. Men han svarade med övertygelse "Nä! men jag tänkte att man kanske borde göra något sånt med barnen..." så tittade han ut genom passagerarfönstret på bilen, ryckte lite på huvudet och sa  "Jag får väl åka på......(funderade febrilt)..... Disney on Ice".  

Jag tyckte faktiskt lite synd om honom just då :) Min stora maskulina stackars viking till man måste åka på Disney on ice, prata om smink, köpa monster high barbies och tvätta trosor. Hahaha!! Så går det om man arbetar under högspänning, sägs det. Då produceras bara flickor :)

 

Förövrigt går det bra med Lisa på förskolan nu. Det har inte varit några problem för Jonny att lämna henne i veckan. Men när jag satte mig ner och skrev ner tiderna för lämning och hämtning på förskolan, så blev vi deppiga. 60% av Lisas dagar blev ju alldeles för långa! Kring 9 timmar på förskolan. Snacka om ångest! Men tack och lov svärmor och svärfar. För när de fick höra hur långa dagar Lisa har på dagis gick de i taket och sa "Nej absolut inte!! Lämna barnen till oss på morgonen så lämnar vi Lisa på förskolan kl 9.00. Barnen kan äta frukost hos oss. Å när farfar har möjlighet hämtar han Lisa tidigt" :)

 

Barnen är så små ännu, så de kan inte annat än att ta sin omgivning förgiven. Men en vacker dag kommer de också förstå vilka klippor deras farmor och farfar varit under deras uppväxt. <3 <3 <3

 

 

 

 

  

Med anledning av föregående blogginlägg, vill jag bara förtydliga att min ångest kring att lämna lilla Lisa inte har någonting att göra med förskolan i sig eller personalen på förskolan. De gör ett fantastiskt jobb med barnen och jag vet att de tar väl hand om Lisa. Det jag känner kallas ju även separationsångest, vilket jag tror varje förälder förstår precis vad jag menar :)

Ny vecka efter en tur till Pajala över helgen. Det var roligt att träffa mina syskon, svägerska, svåger och föräldrar, men huvudattraktionen denna gång var givetvis lilla Edith som gjort inträde i denna värld för ca 2 veckor sedan :)

Jag är sååå stolt över att ha fått bli faster ytterligare en gång till en liten tjej. Men tittar man på lillfisen, så hade man aldrig kunnat tro att hon är fallen från vårat träd (min brors sida). Nej. Hon har alla drag från sin fina mamma. Det kanske är tur för henne iof.... :) 

Här är en nyvaken jag tillsammans med miraklet!