För ett år sedan minns jag att vardagen kändes väldigt tung. Visserligen var jag höggravid, vilket bidrog starkt till att jag kände mig sliten, men redan innan jag blev gravid med Lisa vet jag att jag periodvis hade svårt att acceptera det eviga ekorrhjulet. Det tärde på mig. Många gånger har jag undrat om det är såhär livet ska vara ända fram till pension. Det är inte så att jag har varit olycklig eller ogillat min tillvaro privat eller yrkesmässigt, det handlar snarare om konsten att få ihop tillvaron, all stress och brist på tid. Att få föda barn och sedan vara föräldraledig denna tredje gång var ganska skönt när det tillslut blev dags för det.

 

Första delen av föräldraledigheten njöt jag av till fullo! Det var helt underbart att varje dag nästan var som ett oskrivet blad. Förutom vissa Bvc besök och liknande kunde jag planera min (och barnens) tid som jag ville. Det var fantastiskt att kunna sköta hushållet utan konkurrens från arbetsplatsförlagd tid. Huset behövde inte förfalla mellan städningarna längre! Jag kunde gå ut på en promenad medan solen fortfarande var uppe och om jag kände för att ta en tripp till Pajala och sova där några nätter kunde jag åka närhelst lusten föll på. Frihet!

 

Okej.... det var den första tiden och den ljusa sidan av hemmalivet. Nu har det nästan gått ett år och jag håller på att klättra efter väggarna! Visst... jag kan fortfarande promenera i dagsljus och har all tid i världen att sköta om huset. Men fy fan vad tråkigt att ha hushållssysslor som huvuduppgift vareviga dag!!! Ja, förutom barnen förstås. Elvira har börjat ettan och skolplikten påverkar givetvis inte bara henne, utan även mig. Vill man göra något utöver det vanliga, så måste det göras efter skoltid och på helger. Siri fyller snart fem år och blir enormt rastlös om hon inte får gå sina 15 timmar/vecka i förskolan. Detta innebär att jag måste passa tider hela veckorna. Att åka på stan och strosa är knappt att tänka på eftersom jag nätt och jämt hinner dit innan det är dags att tänka på hemfärd så att jag är hemma när Elvira slutar skolan kl 12.40. Elvira hinner vara hemma i 50 minuter innan det är dags för mig att klä på Lisa och åka och hämta Siri från förskolan.

Sen är det ju det eviga ätandet! På morgonen gör man iordning frukost åt stortjejerna, sen åt Lisa, mata Lisa, och slutligen får man själv stressa i sig en tallrik fil innan det är dags att knata iväg till skolan. Sen är det lunch åt Lisa, lunch till sig själv (och Siri de dagar hon inte har förskola). Det känns som att man knappt hunnit städa undan från bordet efter lunchen, så kommer Elvira hem och ungarna är hungriga på mellis! Å så ska Lisa också ha mellis..... när de är klara så börjar även mitt blodsocker att dala och det är således mellisdags även för mamma. Direkt efter mellanmålen är det dags att börja fixa middagen.... till oss och Lisa (eftersom Lisa inte äter vår saltade mat ännu, gör jag egen mat åt henne). Efter middagen är det inte ovanligt att vi får trevligt besök av vänner eller familj, vilket innebär att man slår på lite kaffe och sitter vid köksbordet och umgås ett tag. När gästerna gått hem är det redan dags för Lisa att få sin kvällsgröt (hon dricker inte välling), lägga henne och sedan ge kvällsmål till de äldre barnen. Man är ju ett med köksbänken.... och disken... :(

 

Jag kan absolut förstå hur det kommer sig att så många föräldralediga kvinnor startar eget medan de går hemma. Hur mycket man än älskar sina barn och gillar att ha städat omkring sig, så behöver man få utlopp för det kreativa inom sig. Det är nog fler än jag som dör inombords om meningen med tillvaron bara är att genomföra alla "måsten". När Elvira var sju månader fortsatte jag att studera där jag slutat innan hennes födsel. När jag var hemma med Siri studerade jag också när hon blivit 7-8 månader plus att jag startade egen firma. Detta är första gången jag varit föräldraledig i ett helt år utan att göra någonting annat än att sköta hem och barn. Så vad gör jag? Jo, jag håller på att dö av tristess och börjar göra planer för framtiden inom sång/musik, planerar husreparationer så Jonny får gråa hår, och startar en blogg! Jag har dessutom tagit mig an mindre projekt som att planka ett 4-stämmigt arr (med 3 barn i huset tog det tid att få det klart), jag har börjat skriva på lite låtar och jobbar extra som kantor lite då och då. Å så blir man ju så vansinnigt shoppingsugen! Synd, eftersom man sällan har så lite pengar som när man går på föräldrapenning.

 

Igår var jag på ett litet informationsmöte på min nya arbetsplats som jag ska börja på den 7:e januari. Min kollega (och för tillfället även min chef) visade mig var jag kommer att sitta (mitt kontor och sångrum), vilka elever jag ska undervisa samt lite annan information inför vårterminen. Jag är gode taggad att börja jobba igen efter jul! Det ska bli mig ett sant nöje att lämna över rodret till Jonny här på hemmaplan och ge järnet på jobbet istället. Jag är redo att lära mig leva i ekorrhjulet, försöka komma till ro i det faktum att det är så livet är! Se det positiva och uppskatta alla sidor av vardagen. Nog kommer jag att vara leds på det emellanåt... vara trött och stressad. Men nu vet jag definitivt: Livet som hemmafru är ingenting för mig.

 

Tack och hej!