De senaste veckorna har jag spenderat min lediga tid (som tyvärr är alldeles för knapp) med att planka och nedteckna ett 4-stämmigt arr(-angemang) på en känd hit-låt. Fy sjutton vad roligt det har varit att sätta tänderna i ett musikprojekt som kräver lite fokus och engagemang! Nu är jag färdig och redo att presentera det för den vokalgrupp jag sjunger tillsammans med varje söndag.

 

Jag hoppas innerligt att det blivit rätt, att jag hört varenda ton som finns i arret. Jag har nämligen nästan perfektionistiska krav på mig själv. Kan inte riktigt kalla mig själv perfektionist, för i många sammanhang är jag av uppfattningen att "det är inte så noga" samt "det finns viktigare saker att slösa sin tid på", men inom vissa områden, situationer och sysslor kan jag inte släppa drömmen om perfektion. Musik kan ganska ofta tillhöra dessa områden där jag önskar perfektion. Det är en himla tur att jag dessutom besitter förmågan att inte knäckas av nederlag, för hade jag inte gjort det hade jag nog slutat med musik för många många år sedan! För "den inre recensenten" i mig (dvs perfektionisten) kan inte minnas ett enda musikaliskt framträdande som gått riktigt bra. Nä.... snarare tvärtom. Jag ska nu berätta om ett av de mest pinsamma framträdanden jag varit med om. Jag blev påmind om det fruktansvärda när jag provade att googla mig själv (ja.. det har väl alla gjort nångång??!!) och det dök upp ett inslag från en tidning där en bild på mig syns med texten "Eleonor sjöng accapella.." -nånting.

Hoff.... vilken ångest! skäms skäms skäms..... 

 

Jag hade tidigare sjungit i krematoriet då den dåvarande kyrkoherden även deltagit. Strax efter fick jag en förfrågan om att sjunga på nyårsdagen under invigningen av iskyrkan i Jukkasjärvi. Jag tackade givetvis ja.

Snart kom juletider smygande. Å så gjorde även influensan. Jag var dödssjuk och fick ställa in ett annat sånguppdrag p.g.a. det. Trodde att jag skulle hinna återhämta mig lagom till nyårsdagen. Men icke. När jag insåg det var det dock försent att avboka och för kyrkoherden att hinna fixa en ersättare, så jag genomförde uppdraget med mitt musikaliska rykte som insats. Voi voi.... 

Till saken hör att kyrkoherden hade önskat något folkmusikaliskt. "Javisst!" hade jag svarat, å sen gått hem och googlat vad tusan folkmusik är för nåt?! Nä... skämt å sido, men så långt ifrån sanningen är det faktiskt inte. Jag har nog sjungit olika typer av folkmusik under mina utbildningar, men jag har aldrig varit intresserad av att fördjupa mig i det eller ens lyssnat på folkmusik under min fritid. I synnerhet svensk folkmusik, har det varit lite dåligt med. Så ni kan ju tänka er vilket berg jag stod inför att bestiga!  Tillslut hittade jag nån halvkänd sång av Benny Andersson som jag övade in. Den var inte lätt kan jag meddela! Att svinga i sånglianerna likt Helen Sjöholm är inte min starka sida , men denna gång var "den inre recensenten" knäpptyst. Mest troligt helt spak över det hon hörde och av min dumhet. Jag övade även in en julsång som inte var fullt så svår.

Ja, det krävs ju inte ett geni för att räkna ut hur denna svåra, svenska folksång lät tillsammans med en elak influensa! Men det räcker inte med det!! Nej, glöm inte att lokalen stavas IS-kyrka!!!  D.v.s. jag sjöng i en snö-igloo! Alla som varit inne i en snökoja vet hur akustiken är i en sådan: OBEFINTLIG. Jag hade heller ingen sånganläggning som kunde fixa lite fuskreverb. Dessutom var iskyrkan proppfull av människor som hade klätt sig med väldigt mycket och stora vinterkläder = ännu sämre förhållande för ljudet att studsa omkring.

När jag öppnade munnen och sjöng kändes det som att ljudet stannade där läpparna slutade. Det krävdes en enorm kraftansträngning av mig för att genomföra de två låtarna med min trasiga och sjuka röst. Mentalt var det outhärdligt. Jag bara önskade att få sjunka genom jorden och aldrig behöva se någon i ögonen efter detta. Jag menar..... ingen därinne visste ju att jag var jätte sjuk! Man kan ju inte heller öppna upp med att säga "bara så ni vet så är jag jätte sjuk och har jätte svårt att sjunga!". Det är ju bara att låtsas. Man kan ju alltid grina efteråt.

 

Tur att fotografen inte kunde fånga upp ljud med sin kamera. Det hade varit hemskt om det ljudklippet funnits att googla upp i alla evighet. Perfektionisten i mig fick sitt livs känga och egentligen är det ju helt otroligt att jag fortfarande håller på med musik!

Angående mitt rykte som sångerska.... tja..... jag har inte blivit ombedd att sjunga åt jukkasjärvi församling sen dess..... och lönen jag skulle få för uppdraget fick jag efterlysa när den fortfarande inte kommit efter ett halvår.

 

Tack och hej!