Tiden bara rinner iväg! Jag hinner inte med. Å inte vet jag vad tusan jag har sysslat med??!! 

Första advent är här till helgen och jag lyckas inte hitta den där julkänslan!! Jag får nog tvinga fram den på torsdag och fredag när jag måste pynta huset. Jag har ju barn, och då är man illa tvungen att julpynta. Det vore oerhört ondskefullt att ta den traditionen från barnen p.g.a. att man själv inte kommit in i julstämningen just detta år.  Julklapparna är iallafall köpta och klara. Det var riktigt roligt! Jag gick lös ordentligt i leksaksaffären och kom ut med ett hyfsat långt kvitto (leksaker till 4 små töser resulterar i ett rätt långt kvitto även om man inte köper så värst många klappar åt dem var!)). Aldrig hade jag väl kunnat tro att jag som 31-åring skulle njuta så förbaskat av att shoppa i en leksaksaffär! Life is full of surprises :)

 

I söndags deltog jag i en liten konsert. Jag är medlem i sånggruppen Nine Voices, och det var vi som sjöng i söndags. Det gick okej, vissa låtar gick bra och andra sämre... men roligt var det! Jag har aldrig varit en "körmänniska". Att sjunga i kör har inte intresserat mig, men sen jag började sjunga med Nine Voices har jag ändrat uppfattning en aning. Men jag tror att en del av tjusningen med NV är att vi inte är så många.... så riktigt som en kör är vi ju inte....Principen är dock ungefär densamma :) 

 

Nu har jag kommit igång med träningen lite bättre. Tjoho! Jag har besökt/tränat på stans alla gym den senaste tiden för att hitta min favorit. Jag tror att jag har gjort det nu. Det finns för- och nackdelar med allihopa, och det gymmet jag tror jag kommer köpa kort på har tidigare skrämt mig lite.... å gör nog det fortfarande. Men jag försöker komma över det, för det är det enda stället som har både utrustning och öppettider som jag uppskattar. Igår var första gången jag var dit. Som tur var fick jag med mig min svägerska dit. Det känns alltid bättre om man är två när man går till ett nytt ställe :) Min uppfattning av gymmet stämde på pricken. Det är i huvudsak en massa "broilers" och fitnessfolk som tränar där. De flesta är i bra form och vana vid styrketräning. Det första jag såg när jag stack in huvudet genom entrén var en tjejs ryggtavla som inte var av denna jord! Den var knölig, bullig och V-formad till förbannelse! Inte ett gram fett fanns på den kroppen. Kul för henne (bitch!) ;)

När jag och svägerskan klev in genom dörren till gymmet kändes det som att luften stannade därinne. Det var SMOCKFULLT med folk och nästan varenda skalle vände sina ögon mot oss! Det hade ju varit nice om man vetat att det är för att man är i så avundsvärt bra form och är så grymt snygg.... men tyvärr. Så är det ju inte. Mest troligt undrade dom vad det var för vilsna fanskap som skulle komma dit och konkurrera om deras vikter. Lite försiktigt tittade jag upp bakom snedbenan och bad om ursäkt med blicken. De verkade godta ursäkten, för de fortsatte med sitt.

Man känner sig onekligen som en "schleten" trebarnsmorsa på sånadär ställen. Man inbillar sig att folk verkligen lägger märke till en och att de då fnyser och tänker att man är ett hopplöst fall. Jag inser ju givetvis att de skiter i andra och bara tänker på sig själv. Annars skulle de ju inte prestera och se ut som de gör! Det är bara för mig att komma över den där osäkerheten och ge mig fan på att förvandla mig själv till en MIGS. Mother In Good Shape. Oh yeah!

 

 

Nu är det bara fem och en halv vecka kvar tills jag börjar arbeta mig fram mot pensionen. Bäst att jag tränar hårt så att jag håller i 34 år till!

Tack och hej!

 

         

 

 

För ett år sedan minns jag att vardagen kändes väldigt tung. Visserligen var jag höggravid, vilket bidrog starkt till att jag kände mig sliten, men redan innan jag blev gravid med Lisa vet jag att jag periodvis hade svårt att acceptera det eviga ekorrhjulet. Det tärde på mig. Många gånger har jag undrat om det är såhär livet ska vara ända fram till pension. Det är inte så att jag har varit olycklig eller ogillat min tillvaro privat eller yrkesmässigt, det handlar snarare om konsten att få ihop tillvaron, all stress och brist på tid. Att få föda barn och sedan vara föräldraledig denna tredje gång var ganska skönt när det tillslut blev dags för det.

 

Första delen av föräldraledigheten njöt jag av till fullo! Det var helt underbart att varje dag nästan var som ett oskrivet blad. Förutom vissa Bvc besök och liknande kunde jag planera min (och barnens) tid som jag ville. Det var fantastiskt att kunna sköta hushållet utan konkurrens från arbetsplatsförlagd tid. Huset behövde inte förfalla mellan städningarna längre! Jag kunde gå ut på en promenad medan solen fortfarande var uppe och om jag kände för att ta en tripp till Pajala och sova där några nätter kunde jag åka närhelst lusten föll på. Frihet!

 

Okej.... det var den första tiden och den ljusa sidan av hemmalivet. Nu har det nästan gått ett år och jag håller på att klättra efter väggarna! Visst... jag kan fortfarande promenera i dagsljus och har all tid i världen att sköta om huset. Men fy fan vad tråkigt att ha hushållssysslor som huvuduppgift vareviga dag!!! Ja, förutom barnen förstås. Elvira har börjat ettan och skolplikten påverkar givetvis inte bara henne, utan även mig. Vill man göra något utöver det vanliga, så måste det göras efter skoltid och på helger. Siri fyller snart fem år och blir enormt rastlös om hon inte får gå sina 15 timmar/vecka i förskolan. Detta innebär att jag måste passa tider hela veckorna. Att åka på stan och strosa är knappt att tänka på eftersom jag nätt och jämt hinner dit innan det är dags att tänka på hemfärd så att jag är hemma när Elvira slutar skolan kl 12.40. Elvira hinner vara hemma i 50 minuter innan det är dags för mig att klä på Lisa och åka och hämta Siri från förskolan.

Sen är det ju det eviga ätandet! På morgonen gör man iordning frukost åt stortjejerna, sen åt Lisa, mata Lisa, och slutligen får man själv stressa i sig en tallrik fil innan det är dags att knata iväg till skolan. Sen är det lunch åt Lisa, lunch till sig själv (och Siri de dagar hon inte har förskola). Det känns som att man knappt hunnit städa undan från bordet efter lunchen, så kommer Elvira hem och ungarna är hungriga på mellis! Å så ska Lisa också ha mellis..... när de är klara så börjar även mitt blodsocker att dala och det är således mellisdags även för mamma. Direkt efter mellanmålen är det dags att börja fixa middagen.... till oss och Lisa (eftersom Lisa inte äter vår saltade mat ännu, gör jag egen mat åt henne). Efter middagen är det inte ovanligt att vi får trevligt besök av vänner eller familj, vilket innebär att man slår på lite kaffe och sitter vid köksbordet och umgås ett tag. När gästerna gått hem är det redan dags för Lisa att få sin kvällsgröt (hon dricker inte välling), lägga henne och sedan ge kvällsmål till de äldre barnen. Man är ju ett med köksbänken.... och disken... :(

 

Jag kan absolut förstå hur det kommer sig att så många föräldralediga kvinnor startar eget medan de går hemma. Hur mycket man än älskar sina barn och gillar att ha städat omkring sig, så behöver man få utlopp för det kreativa inom sig. Det är nog fler än jag som dör inombords om meningen med tillvaron bara är att genomföra alla "måsten". När Elvira var sju månader fortsatte jag att studera där jag slutat innan hennes födsel. När jag var hemma med Siri studerade jag också när hon blivit 7-8 månader plus att jag startade egen firma. Detta är första gången jag varit föräldraledig i ett helt år utan att göra någonting annat än att sköta hem och barn. Så vad gör jag? Jo, jag håller på att dö av tristess och börjar göra planer för framtiden inom sång/musik, planerar husreparationer så Jonny får gråa hår, och startar en blogg! Jag har dessutom tagit mig an mindre projekt som att planka ett 4-stämmigt arr (med 3 barn i huset tog det tid att få det klart), jag har börjat skriva på lite låtar och jobbar extra som kantor lite då och då. Å så blir man ju så vansinnigt shoppingsugen! Synd, eftersom man sällan har så lite pengar som när man går på föräldrapenning.

 

Igår var jag på ett litet informationsmöte på min nya arbetsplats som jag ska börja på den 7:e januari. Min kollega (och för tillfället även min chef) visade mig var jag kommer att sitta (mitt kontor och sångrum), vilka elever jag ska undervisa samt lite annan information inför vårterminen. Jag är gode taggad att börja jobba igen efter jul! Det ska bli mig ett sant nöje att lämna över rodret till Jonny här på hemmaplan och ge järnet på jobbet istället. Jag är redo att lära mig leva i ekorrhjulet, försöka komma till ro i det faktum att det är så livet är! Se det positiva och uppskatta alla sidor av vardagen. Nog kommer jag att vara leds på det emellanåt... vara trött och stressad. Men nu vet jag definitivt: Livet som hemmafru är ingenting för mig.

 

Tack och hej!

 

 

   

Plötsligt var det måndag! Hur gick det till?!! Det var ren tur att vi hade frukt hemma så att Elvira kunde ta med till skolan. Som vanligt promenerade vi till skolan och förskolan även denna morgon. När jag klockan 9 skulle lämna Siri, stod hela kånkarongen av ungar på gården redo för promenad. Så jag hjälpte Siri med reflexvästen och gick gick sedan. Jag anade dock att jag missat någonting..... vad kunde det vara?

Tack och lov för smartphones nuförtiden! Medan jag knatade ut från förskolans gård kunde jag snabbt gå in på deras hemsida på nätet för att läsa veckans planering. Givetvis hade jag ju missat någonting! Annars vore det ju väldigt olikt mig!! Siri och de andra barnen hade hunnit gå halva vägen till gympan när jag kom på att jag missat att skicka med gympakläderna. Jag fick dock låna svärmors bil (svärmor och svärfar bor alldeles bredvid skolan och förskolan) för att snabbt kunna hämta den glömda utrustningen. Nu börjar nog personalen vara ganska vana vid mitt flum, så ingen blev särskilt förvånad över att jag kom rusandes med en coop-påse bestående av kläder till Siri. Men jag hann dit innan barnen gick in i omklädningsrummet iallafall. Det var huvudsaken.

 

Idag har jag även bestämt mig för att återuppta mitt sundare och aktivare levene efter 2 veckors svull och latande. Dessa två veckor har återigen bevisat för mig att det inte är värt att äta socker och mjöl på daglig basis. Förutom att jag blir uppsvälld så får jag dessutom värk i lederna, men värst av allt är att jag blir så förbannat trött och lat!! Det är helt sjukt!! Energin är totalt väck! Nä.... det vita giftet... det ska man hålla sig borta ifrån om man vill vara lycklig. Idag har jag således återgått till bättre kost, promenerat på morgonen och skottat tösnö. Det sistnämnda var ingen lek! Vår altan är ganska stor... typ 30 kvadrat. Den var täckt av 15 cm blöt slö som jag var tvungen att kasta med spade över altanräcket. Men jag klagar inte. Det var jag som ville ha så stor altan... med räcken..... dessutom vill jag gärna ha en stark kropp. Så det är bara att skotta och se glad ut. Bara så ni vet... så skottade jag inte bara altan. Jag skottade lite av gården också tills Lisa vaknade i vagnen :)

Imorgon blir det åter en morgonpromenad och någon form av träning på kvällen. Senare i veckan ska jag testa gymavdelningen på stans nyaste träningsställe tillsammans med min svägerska. Det blir intressant. Det där med pass (träning i grupp till musik) har jag aldrig lyckats lära mig att gilla. Det är sååå trist och stressande att träna bland andra. Jag föredrar att köra racet själv. 

 

Imorgon kommer förhoppningsvis Ruts ersättare. Hmmm... vem är Rut kanske en del av er undrar.... Snart blir ni varse. Rut börjar gå mig på nerverna och det ska bli riktigt nice att inte behöva dras med henne varje dag. Imorgon ska jag förklara. Med både text och bild :)

 

Ha det gott och ge fan i det vita giftet! ;)

 

 

Här sitter jag... 3:e dagen i det bortre hörnet av vår soffa. I dag är dock skillnaden att Lisa inte ligger i min famn. Hon sover för tillfället i sin egen säng och tar igen sig efter två dagars feber. Jag hoppas att hon sover någon timme till. Det har varit ganska tunga två dagar p.g.a. att ingen av oss kunnat sova på nätterna, och då blir man ju rätt sliten. I går eftermiddag hade jag dessutom kramp i nacke och armar efter att ha hållt lillfisen i min famn 7 timmar i sträck. Jag måste ändå ge mig själv och min make lite "credits" för att vi lyckats hålla oss samman hyfsat okej ändå trots noll sömn och krävande dagar. Det är ju såna saker som kan bidra till kraftiga humörsvängningar  eller t.o.m. eventuella bryt, men vi lyckades fokusera på den lilla söta sjuka varelsen i första hand och trycka bort våra egna känslor... men under den värsta natten kan jag erkänna att man fick kämpa för att inte tappa fattningen. I mitt huvud upprepade jag för mig själv, ungefär som ett mantra, "det finns de som inte får barn trots att de vill det..... vad är väl några jobbiga nätter jämfört med ett liv utan barnen..." Jag tänker bl.a. på den blogg-kille som jag tipsade om för någon vecka sedan. Han som kommer hinna dö av cancer utan att någonsin få uppleva lyckan av att ha fått barn. Jag tänker också på den mamman jag såg intervjuas på tv4 som hade förlorat sin 4 årige son i samma grymma sjukdom (och alla andra föräldrar som varit tvungna att genomgå denna mardröm). Det har varit många sådana historier i olika medier den senaste tiden som får en att påminnas om och uppskatta sitt liv och framförallt barnen. Det finns inga garantier att lyckan varar förevigt, så det gäller att njuta så länge man kan.

 

Jag har inte haft tid att blogga så mycket senaste tiden. Jag har haft fullt upp med att söka inspiration och planera inför framtiden. Jag är ju en sån som måste ha något att se framåt och arbeta mot. Jag må njuta av mitt liv här och nu, men jag kan inte tänka mig att stå och stampa på samma ställe. Jag vill utvecklas!

Jag och Jonny har hunnit beta av några milstolpar i livet. Jag har en universitetsexamen, vi har båda fasta anställningar, vi har hus, 3 barn, vi har gift oss..... ja... allt sånt som man kanske tar förgivet att man ska ha och ha gjort när man passerat 30, det har vi faktiskt åstadkommit! Det är jag jätte glad och tacksam över. Men det kan ju också lätt bli så att man plötsligt står här och inte vet vad som kommer härnäst! Vad ska man nu se fram emot!?  

 

Det självklara är ju givetvis att jag ska vårda det jag redan har. Högsta prioritet är alltid familjen. Vid sidan om det kommer jag att ägna lite extra tid, pengar och engagemang i mitt livs passion, som också råkar vara mitt yrke. Sång och musik. När jag var liten ville jag bli sångerska. Som Carola och senare som Celine Dion :) När jag kom upp i övre tonåren började de drömmarna ändra form en aning. Sångpedagog blev istället min drömyrke och det är också det jag kom att utbilda mig till. Jag är ganska nördig av mig.... kan grotta in mig i sångteknik, sångmetodik och liknande, och jag känner att jag trots min högskoleutbildning i ämnet inte är riktigt nöjd. Det finns så mycket som händer i denna bransch och jag måste ju bara ta del av det! Min inre drivkraft vill att jag ska försöka bli så bra som jag kan inom området! Varför nöja sig, när det finns så mycket man kan lära sig ännu?! Ja... det är väl så att den inre recensenten talar till mig i huvudet: "Elli...Du är inte bra nog ännu".

Så om ett par år ska jag ut och resa. Jag har dock två viktiga faktorer att ta hänsyn till, familjen och ekonomin. Det jag planerar att göra är inte gratis, så därför måste jag ta det lite pö om pö. Lisa måste bli lite äldre och jag måste spara lite pengar. Fram till dess finns det saker jag kan göra i Sverige och studera på egen hand. Men sen ska jag ut i världen och upptäcka. Det ska bli fantastiskt roligt! En dröm som blir sann.

 

Dessutom har jag och Jonny blivit sugen på att investera igen... eller vaddå investera!??? Det materiella ting som vi tror vi måste ha och vill köpa är allt annat än en investering!!! Det är det sämsta man kan sätta sina pengar på egentligen. Som att köpa aktier i Titanic i samma stund som det kraschade mot isberget. En rent usel affär alltså.

Egentligen borde vi inte.... egentligen har vi inte råd. Vi är ju inte så ekonomiska här hos familjen Erkstam (vi har inte nån eller några hundratusen på spar). Det finns så mycket man vill göra och ha (skäms), så man gör de mest idiotiska valen ibland. Haha!! Nåja... så länge man inte drar ner familjen i ruinerna så kan det vara roligt att leva nu när vi kan.... imorgon kanske det är försent :) 

 

Ja, ni ser... planer och köpglädje! Vad ska