Jag har gjort det igen..... varit en slarvig förälder. Suck. Hur lyckas jag??!! 

Min stora tjej (Elvira) på 7,5 år har börjat träna på att promenera hem själv efter skolan. Förra veckan var det premiär. Vi bestämde till en början att jag skulle möta henne halvvägs, men när jag gick för att möta henne hann jag bara komma 50 meter från huset när hon kom springandes. Hon var jätte glad och stolt. Nästa dag fick jag inte möta henne alls, då skulle jag bara vänta på henne vid köksfönstret. Det har gått jätte bra i flera dagar, fram till igår.

 

Jag hade en del ärenden på stan igår och skulle dessutom passa på att hälsa på min svägerska under förmiddagen. Jag var väldigt noga med att hålla koll på tiden så att jag skulle hinna hem innan Elvira slutade skolan..... ja, hela förmiddagen hade jag stenkoll på klockan.... förutom de sista 45 minuterna. Hur är det möjligt???!! Vilken panik jag fick när jag upptäckte att klockan var 12.55, vilket innebär att jag borde lämnat stan för 15-20 minuter sedan! Jag kastade Lisa in i kläderna och bilen och körde som en biltjuv mot Jukkas. När man har bråttom kan man dock ge sig fan på att det är rött i VARENDA rödljus man passerar. Kör man dessutom efter Hjalmarlundbohmsvägen från Luossa mot Jukkas är det många rödljus att passera + några fartgupp. När jag äntligen kommit ut ur stadstrafiken hamnar jag givetvis bakom en gubbe med keps. Om detta inte är ett bekant fenomen för er, så tänk på det nästa gång ni fastnar i trafiken bakom en bil som kör 60 km/timmen på 90-väg. I 9 fall av 10 kan jag garantera att när ni lyckas köra om den bilen, kommer ni upptäcka att föraren är just: en gubbe med keps (kepsen kan dock ha lite olika design, men det är oviktigt).       

Även om jag faktiskt försökte bryta trafikreglerna igår (det gör jag helst inte i normala fall), så gick det inte. Men det var nog ingen vacker syn för de som råkade se in på chaffören i den gröna volvon. Munnen var väl på vid gavel hela tiden och det var inga trevliga ord som kom ut där! Jag bör inte bli förvånad om Lisas första ord är ett fult ord..... eller vaddå ett??!! ett potpurri av fula ord vore mer troligt. 

 

Det visade sig tillslut att min älskade unge hade gått hem, lagt posten på köksbordet och eftersom ingen var hemma hade hon promenerat hem till sin farfar (och farmor) istället. När jag kom inrusande hos svärfar nästan med gråten i halsen för att jag kände mig som jordens sämsta morsa, lekte hon lugnt vid ett skrivbord. Jag väntade mig att hon skulle gråta och hata mig, men hon sa bara "mamma, du kan väl säga till nästa gång".

 

Min make var inte så glad när jag berättade om mitt misstag. Jag fick minsann veta vad jag hette, men jag förtjänade det. Fy vad jag skäms! Nu tänker ni säkert att "tydligen skäms hon inte tillräckligt för att inte skriva det i sin blogg" men det gör jag! Jag skäms så mycket att jag är beredd att ta mitt straff och skämmas worldwide.

 

Nu har vi iallafall kommit underfund med att vi måste skaffa en hemtelefon... en hem-mobil (fast telefoni är ju oldstyle ;)) , så att barnen kan ringa oss och så att vi kan ringa dem i huset. Inte för att jag tänkt glömma hålla koll på klockan igen... men man vet ju aldrig med min hjärna. Jag är ju helt väck! 

 

 

Ja... man kan väl inte vänta sig underverk av en som ser ut sådär....