Ibland bråkar mamma och pappa

Publicerat 2012-09-17 21:42:37 i Allmänt
Jag råkar vara en väldigt känslostyrd människa. Jag är dock hyfsat stabil i mitt humör, men blir jag arg eller ledsen så vet hela familjen om det (eventuellt andra också om de råkar finnas i närheten vid fel tidpunkt). Jag är fullkomligt värdelös på att hålla upp ett poker-face och inne med mina känslor. Å ena sidan är det positivt eftersom jag inte bygger upp en massa ilska inuti mig som gnager och gör mig bitter, men å andra sidan kan det vara till stor nackdel i min roll som förälder.
 
Jag borde vara vuxen nog att kunna styra mina känsloutbrott. Förnuftet borde segra över känslorna, annars är jag väl ingen bra förälder?! Dr Phil har ju sagt i så många program att barnen tar väldig skada av att höra sina föräldrar bråka, så därför måste man som vuxen lägga sina känslor och gräl åt sidan och reda ut dem när barnen inte är i närheten, t.ex. på kvällen när de somnat. 
Jag önskar att jag kunde det. Men nej. Jag är en hormonell PMS-bitch utan självkontroll. 
 
För någon dag sedan kunde maken inte riktigt hålla vad vi kommit överrens om, och kom hem ca 4 timmar senare än vad tanken var från början. När en timme hade gått var jag rätt irriterad, efter tre timmar hade ilskan hunnit stegra en hel del och när den fjärde timmen var gången så förvånar det inte mig att han såg ut som en livrädd valp när han kom in genom dörren till huset. Jag var nog argare än jag varit på länge.
Här önskar jag att förnuftet hade kunnat stiga in och ta över, men se det gick inte! Nä, förnuftet hade tagit semester och var låååångt härifrån.
Maken förstod givetvis min ilska och hade inte haft för avsikt att försätta mig i detta tillstånd, men barnen som såg spektaklet från sidan förstod ju absolut inte varför jag var så arg! Det är här problematiken kommer in.  
 
Detta är ingen unik händelse, utan har inträffat tidigare också. Jag och maken grälar inte särskilt ofta, men det händer ändå då och då. Ibland är det jag som får krypa till korset och be om ursäkt, men oftare är det han (haha!). Oavsett vem som är orsaken till grälet, så är det oftast jag som hörs: ledsen eller arg. Å barnen ser allt ur sitt perspektiv.
Jag kan känna att det är orättvist för även om jag är oskyldig, så ser barnen mig som den arga och därav den "elaka". Pappa är snäll. Mamma är arg. Barnen förstår ju inte att pappa kan ha gjort något som gör att mina känslor är befogade. SÅ mycket förnuft har jag iallafall att jag inte sätter mig ner och börjar förklara våra vuxna gräl för de små öronen.
 
Jag har insett att det är priset jag får betala för att jag inte kan lägga mina känslor och våra bråk åt sidan till kvällen när barnen somnat. En vacker dag kanske de kan förstå. 
Detta är verkligen baksidan av att vara känslostyrd, men som tur är finns det även fina sidor med det. Jag är raka motsatsen till långsint. När känslorna får komma ut går de också över i ett nafs, och om familjen får ta del av mina dåliga humör så får de ju även ta del av mina bra humör. När jag tänker efter vill jag nog trots allt att mina barn ska få lära sig att människor har känslor, att man kan bråka och bli sams. Det hör livet till!
 
Tack och hej!
Direktlänk, 6 Kommentarer



Kommentarer
Anonym

Jag känner så väl igen det där. Kan trösta dej med att det blir bättre med åren. Man blir mer tolerant och tycker att det är onödigt att lägga så mycket energi på att bli arg. Men visst är det tråkigt för barnen att se och höra. Dom blir oroliga såklart. Även om dom lär sej att se olika känslor och humör så ska ni ändå undvika gräl inför dom. Kram!

Svar: Jag tror dig verkligen när du säger att det blir bättre med åren! Jag upplever redan att mina humörsvängningar och antalet gräl har halverats under de senaste 10 åren. Men som sagt, helt utplånade är dem inte :) Jag har lite kvar.... :)
Eleonor

2012-09-17 @ 23:55:17
mamma

Inlägget "Anonym" är inte anonymt. Blev nåt fel. Mamma svarar.

2012-09-17 @ 23:58:46
Grannen

Berg och dalbana humöret finns under vårt tak också, antgligen finns det under en hel del tak :) bråk och meningsskiljaktigheter hör väl till, tänk om man alltid var "sams" och man väljer att svälja sin ilska för husfridens skull?? Låter inte riktigt hälsosamt i mina öron. Tycker inte att det på ngt vis är fel att bråka inför barnen. Det är faktiskt en väldigt naturlig företeelse att rensa luften ibland. Det viktiga är väl att visa barnen att man blir kompisar igen, när luften är färdig rensad.

Det är värre för sambosarna/maken som måste trippa på tå och kanske eventuellt gömma sig i garaget eller vedbon tills de känner på luften att de kan kika fram igen ;)

Svar: Haha :) Ja, det är tur att vi skaffade vedbon så karln' har nånstans att gömma sig eftersom vårat garage tillhör boningsytan :) Det är skönt att veta att det ser likadant ut under fler tak.... det är faktiskt rätt sällan folk pratar om sina humörsvängningar eller konflikter framför barnen, så man kan ju lätt få för sig att man är en mindre bra fru/mor :)
Eleonor

2012-09-18 @ 07:36:03
Pernilla

Åh Elli!
Det är ju fantastiskt att läsa din blogg både du å syrran din är ju geniala när det kommer till skrivandet! Och jag ÄLSKAR att du vågar vara dig själv å berätta om ditt liv, inte puttinutta å rosa spetsgardina dig å låtsas som att det bara är solsken. Du är då min förebild om jag nu någonsin skaffar barn! :D Vardag, verklighet! I love it, keep it coming hot mama! ;)

/Pernilla

Svar: Åh vad det värmer att höra (läsa)!! Tusen tack! Det inspirerar till att fortsätta med detta bloggande :) Ha det gott och lycka till med pluggandet! /Elli
Eleonor

2012-09-18 @ 22:59:43
Jossan

Fan va grym du är på att skriva Elli!! Love it! Lovar att du kommer ge ut en bok en vacker dag "Det ljusa livet i det mörka Långtbortistan" kanske den kommer heta! :)
Snart ses vi!! KRAAM

2012-09-20 @ 19:21:01
Annan Granne

Å vilken bra blogg du har! Skrattar och känner igen mig i det mesta :) Jag tror att de är bra för barnen att lära sig att människor blir arga, ledsna, glada, trötta, ja alla dom där sakerna som gör oss till människor. Man har rätt att känna och det är inte farligt att bråka för man kan bli sams. Bara man tar ansvar för sina känslor och inte skyller dom på någon annan tror jag inte barnen tar skada. Barn som aldrig ser vuxna visa känslor blir nog konflikträdda små monster med ångest över att dom är ensama i världen om att känna "dåliga" känslor.
Jag fortsätter längta efter nya inlägg så fortsätt skriva!

2012-10-03 @ 09:22:46


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0