Jag har väl egentligen aldrig varit missnöjd över hur jag är skapt och ser ut, men formad av samhället och media har man lagt ner alldeles för mycket tid och tankeverksamhet på att drömma om fysisk perfektion (vad nu det är?!). Som 20-åring dömde jag mig själv och mitt utseende mycket hårdare än jag gör idag och ibland önskar jag att jag kunde resa tillbaka i tiden och som 31-åring berätta till mig själv vad som väntar på mig i framtiden... kanske visa en och annan bild också. Då hade kanske 20-åriga jag insett hur nöjd och stolt jag borde vara!  Men å andra sidan är risken stor att jag hade blivit djupt deprimerad över mitt oundvikliga öde. 

 

Det är oerhört tufft för en 24 årig tjej, som aldrig haft några större utseendekomplex utan snarare varit hyfsat nöjd med sitt utseende, att bli gravid och gå upp närmare 30 kg som inte vill lossna av sig själv trots att barnet lämnat ens kropp för länge sedan! 

Jag minns sorgen när jag i underkläder ställde mig framför spegeln, ca en vecka efter förlossningen av mitt första barn. Jag var GIGANTISK och allt bara hängde! Aldrig hade jag kunnat föreställa mig detta förfall! Jag grät. 

Hur dum får man vara som ställer sig framför spegeln direkt efter förlossningen och tror att det är såhär kroppen kommer se ut förevigt?! Nåväl... med tiden blev jag varse.

Jag var dock mer eller mindre överviktig under ett antal år efter detta. Det var tungt för självförtroendet och jag kunde aldrig riktigt förlika mig med den bilden av mig själv. Jag kände det som att jag var instängd i en jätte stor kostym och bara väntade på att få ta av mig den och komma ut som mitt riktiga jag igen.

Att kilona rinner av när man ammar har jag aldrig fått uppleva. Nä... mina fettdepåer älskar mig och vill aldrig ta farväl. Jag tillhör den kategorin människor som får kämpa och slita som galningar för att bli av med sina extra kilon. Ingenting kommer gratis. 

 

Efter barn nr 2 lyckades jag tillslut jaga iväg de där envisa kilona och centimetrarna. Det var en enormt skön känsla, men inte fasiken var det rätt kropp som steg ur den stora kostmen!!! Vad hade hänt!!?? 

Ryggen verkade ha blivit längre!! Eller iallafall hade gränsen mellan rygg och stjärt suddats ut en aning. Magen, som en gång i tiden varit nästintill magrutematerial, den var totalt väck! Fastheten var som bortblåst och det som återstod var en liten vetedeg. Det var precis som att kroppen förstått att magrutor gjorda av muskler är bortom all rimlighet, så då skapade den lite rutor och linjer i huden istället! Schysst!!  Å "boobsen"?!!! Ja.... En gång i tiden förklarade en kvinna i 40-årsåldern att hon inte använde BH längre. Hon vände bara flanellskjortan ut-och-in och stoppade tissarna i bröstfickorna. Nu började jag förstå innebörden av denna historia. Mitt hårsvall var kraftigt uttunnat. Det var bara att börja lära sig hur man gömmer kalfläckarna på bästa sätt. Även fötterna hade förändrats av att bära omkring på en lite för tung kropp, och var i behov av en rejäl nedslipning. Med rasp. Det är inte konstigt att man kände sig förbrukad. Bästföre datumet var passerat för länge sedan. Suck. 

 

Fick höra av min kära svägerska att det sägs att "flickor stjäl sin moders skönhet". Jag har tre döttrar. Behöver jag tillägga något mer? 

När jag började vänta vårt tredje barn var det med en viss ångest. Jag visste att jag mest troligt skulle vara tvungen att börja om från början igen med alla extra kilon. I hormonella post-baby-stunder har jag känt att det inte är rättvist att jag och maken gemensamt beslutar att skaffa fler barn, men det är jag som får betala priset med min fysik och allt slit det innebär att försöka komma tillbaka igen... om det ens går! 

Men det fanns något positivt med att bli gravid en tredje gång också (förutom det självklara med att vi fick älskade lilla Lisa förstås!). När jag var i 3-4:e månaden visste jag att det är sista gången jag kommer att bära omkring på lagom stora och fylliga boobs. Så jag passade på att studera dem.... noga.... försökte etsa fast bilden på näthinnan så att jag kan ta fram den lite då och då och minnas undertiden jag åldras. Jag tog farväl av min yppiga barm. Haha :)

 

Ja, som sagt, påverkad av samhället och de normer media överröser oss med så kan man lätt tappa fokus från rätt saker. Men det blir bättre med tiden, märker jag. Underbart. Man bryr sig mindre och mindre om fåfänga och inser alla andra fördelar som träning, hälsa och livet ger. Det känns bra. Å den där bilden som jag försökte etsa fast på näthinnan.... den verkar ha raderats ur filmappen. Attans också!

 

Tack och hej alla vackra människor!!!