En dålig dag kan jag tänka att jag gjort tre livsomvälvande misstag i mitt liv. Det första begick jag i februari 2004. Det var då vi beslutade oss för att börja försöka skaffa vårt första barn. exakt ett år senare var misstaget ett faktum. Dotter nr 1 föddes. Jag vet inte hur det gick till, men nästan tre år senare var gjorde vi samma misstag igen. Pust! Vi hade nog börjat förstå allvaret av våra handlingar vid det här laget, för vi kände att det nog fick räcka med 2 barn, som båda råkade vara tjejer. Men nää..... år 2011, precis när bördan äntligen lättat en aning och tjejerna börjat bli större och mer självgående, då slår dumheten till igen!!! "men nog hade det ju varit mysigt med en tredje liten kotte! Vi har ju plats både i hem och hjärta!".

 

Sagt och gjort. Jag blev gravid PÅ EN GÅNG! Det var väl en akt av en högre makt så att vi inte skulle hinna ändra oss efter vägen. Å det ställde ju till med lite problem....   Vi hade ju planerat bröllop sedan länge. Brudklänningen var ju redan köpt. I storlek 36. Fan. Länge höll jag fast vid hoppet om att denna graviditet, till skillnad från de två första, skulle bli en sån där slank, snygg graviditet som man ser på tv. Korkat av mig. Jag började ju vänta TREDJE barnet. Magen och resten av kroppen kände ju till detta tillstånd väl, så den svällde ju direkt för att ge plats åt det växande fröet. Jag var ju förtusan "latent" töjd!  Ny brudklänning fick inhandlas. Suck.

 

Den 15:e januari detta år (2012) kom dottra nr 3. Lilla Lisa. Det udda barnet. Hon skrek som en galning så fort hon kommit ut från magen, två timmar i sträck! "Det här bådar ju gott" tänkte jag.

Hon ylade så fort jag inte höll henne i famnen redan på BB. Jag fick inte ens äta den delikata lasarettsfrukosten utan att hon skrek. Jag fick göra ALLT med en hand, för hon ägde den andra.

Hon föddes med mycket hår som strax visade sig vara krulligt (de andra tjejerna föddes typ utan hår).

Hon lät konstigt.... typ morrade och stönade. Hon bajsade sviiiiiin ofta. Blöjorna gick som smör i solsken.

Det visade sig efter 2 veckor att hon hade kolik. Min intuition om hennes 2 timmars skrik-race direkt efter födseln var alltså alldeles riktig!

 

Nu är tack och lov den tiden förbi. Men nu börjar resten av arbetet. Igår var en riktig dipp i mitt mammaliv med Lisa. Hon vägrade sova igen... liksom hon gjort varenda kväll och natt den senaste månaden. Igår var det dock värre än vanligt. Det i kombination med "lingonveckan" som är i antågande, var ingen bra kombination. Men givetvis kan man ju inte ta ut sin ilska på den lilla, så den fick maken slängd i ansiktet när han kom hem från sin kollega. Stackarn. 

Jaa... om ens tankar syntes i tankebubblor ovanför huvudet så skulle socialen knackat på här för länge sen. 

 

Idag, efter en hel natts sömn, då min gode make tagit lillfisen och sovit med henne i soffan, kan jag inte förstå hur jag kände igår! Mina tre misstag är helt plötsligt mina tre underverk! Schizo?!!! 

Men idag, när min svärfar i ett helt annat sammanhang yttrade sig: "det är ju det.... att jag tror det kommer en fjärde.... vettu... pojken saknas ju", då kunde jag med säkerhet i rösten konstatera att "Nä, nu har jag gjort mitt!"

 

Tack och Hej!