Efter många om och men fick vi tillslut internet i vårat hus! Jihoo vad nice när det går snabbt och man slipper den där pucken hängandes vid datorn (som behövs för mobilt bredband)!

 

De senaste månaderna har jag vid flera tillfällen varit tvungen att möta och försöka besegra min konflikträdsla. Det fungerar faktiskt! Jag är snart 33 år gammal och först nu känner jag att jag verkligen törs försöka göra min röst hörd ibland. Vilken känsla! Jag har dock lång väg kvar innan jag är i mål.

De tillfällen jag fått öva detta den senaste tiden är av lite olika karaktär. Det lättaste har nog kanske varit att hålla på regler och vara tydlig med vad som gäller med barnen. Inte mina egna såklart, utan med andras barn. Där har jag nog varit lite mesig tidigare, vilket lett till att en del barn sett en chans att ändå få sin vilja igenom. Men nu är det slut med det! Det gäller att vara tydlig med barn och inte prata och förklara för mycket (bara lite)! 

Nästa övningstillfälle har varit på jobbet med eleverna. Jag jobbar med tonåringar, och det är så roligt! De har en särskild plats i mitt hjärta dessa tonåringar. Men det finns tillfällen i framförallt undervisningssituationer, där man måste vara tydlig med vad som gäller, ställa krav på dem och inte ge vika. Också ett område jag fått gaska upp mig på! Jag är nog ofta för snäll. Men som sagt: nu är det slut med mjäkandet.

Jag har t.o.m vågat ifrågasätta olika händelser och beslut på mina barns skola och förskola! Förut hade jag aldrig gjort det. Jag hade bara svalt allt och gått och grubblat hemma istället. 

Slutligen fick jag i somras ringa det obehagliga samtalet till chefen på mekonomen här i stan och diskutera och ifrågasätta hans tankegång i samband med att de förstört växellådan på vår bil och vägrar ersätta oss eftersom vi har för lite bevis. Han var dock betydligt "snällare" och mer tillmötesgående i samtalet med mig, än när han talat med Jonny vid andra tillfällen. Tyvärr gav samtalet föga resultat i slutändan... men jag fick träna på att besegra min konflikträdsla iallafall. Katjing!

Jag gissar att jag är rätt varm i kläderna när jag passerat 40 iallafall. Så man kan väl konstatera att kroppen blir svagare och förlorar spänst med åldern, men själen blir starkare och tanken får kraft. Perfekt!!

 

För att väga upp mina djupa tankar i detta inlägg, tänkte jag avsluta med något betydligt ytligare. Nämligen några bilder på sjukt snygga kök :) Det kan ju inte bli så mycket snyggare än så här: svarta luckor mot en vit bas. Ljusa bänkskivor... allra helst i marmor. Å så vansinnigt snyggt med svarta spröjs i fönstren! ÅH... Jag är såld. Om jag nånsin ska repa ett kök igen, så är detta stilen jag kommer eftersträva.  Ha det gott!!

Så vi får se hur länge det dröjer innan jag funnit vägen ut på nätet igen. 

See ya!!

Nä nu får det vara nog! Detta är inte klokt. Jag börjar bli så lat att jag inte ens orkar hitta på något när jag är så in i döden rastlös! Allt börjar kännas jobbigt. Jag satt på altanen och solade igår, och hörde mig själv sucka djupt när jag var tvungen att hämta Lisa som klättrat upp i grannens lekställning. Jag märker att jag sjunker djupare in i tankar och funderingar, vill bara sitta och läsa. D.v.s. passivt mottaga information och underhållning. Ingenting är lockande längre. Allt känns bara ansträngande och inte tillräckligt roligt.

Jag känner igen detta. I've been there before och jag hatar mig själv i denna form. Jag är latheten personifierad. Varför blir jag sån? Jo... alltför många veckor utan fysisk aktivitet och lite för stort intag av snabba kolhydrater brukar ha denna effekt på mig. Dags att samla ihop sig själv igen, ta vid där jag slutade i våras och hylla livet genom att ta hand om den kropp och själ som än så länge faktiskt är frisk!  Idag är sista dagen som jag spenderar i Lazytown!

 

Ibland har jag lekt med tanken att flytta till stan. Fördelarna är bara att rada upp:

- Billigare boende (skulle det nog bli om man sålde huset i Jukkas med vinst) 

- En bil (istället för två) som man ändå skulle kunna lämna hemma till förmån för promenader till jobb

- Barnen skulle ha kortare dagar på förskolan/fritids

- Varmare vintrar

- Behöver inte betala någon motorvärmare på jobbet

- Mycket enklare att t.ex. träna på gymmet (eftersom man helst inte åker hur många vändor som helst till stan på      

  en dag: 4 mil t.o.r.)

Satt härom dagen i bilen påväg till stan med Jonny och några av barnen. Vi pratade om diverse familjeaktiviteter när Jonny började berätta om en aktivitet som ett par pappor vi känner ska göra. "De ska åka och kolla Nitro Cirkus med sina grabbar (söner)"  å så följde en inlevelsefull beskrivning av vad de gör på Nitro Circus. Jag anade ett uns av avund i hans röst och frågade om han är lite besviken över att han inte har någon son som han hade kunnat göra sånadär grabbiga saker med. Men han svarade med övertygelse "Nä! men jag tänkte att man kanske borde göra något sånt med barnen..." så tittade han ut genom passagerarfönstret på bilen, ryckte lite på huvudet och sa  "Jag får väl åka på......(funderade febrilt)..... Disney on Ice".  

Jag tyckte faktiskt lite synd om honom just då :) Min stora maskulina stackars viking till man måste åka på Disney on ice, prata om smink, köpa monster high barbies och tvätta trosor. Hahaha!! Så går det om man arbetar under högspänning, sägs det. Då produceras bara flickor :)

 

Förövrigt går det bra med Lisa på förskolan nu. Det har inte varit några problem för Jonny att lämna henne i veckan. Men när jag satte mig ner och skrev ner tiderna för lämning och hämtning på förskolan, så blev vi deppiga. 60% av Lisas dagar blev ju alldeles för långa! Kring 9 timmar på förskolan. Snacka om ångest! Men tack och lov svärmor och svärfar. För när de fick höra hur långa dagar Lisa har på dagis gick de i taket och sa "Nej absolut inte!! Lämna barnen till oss på morgonen så lämnar vi Lisa på förskolan kl 9.00. Barnen kan äta frukost hos oss. Å när farfar har möjlighet hämtar han Lisa tidigt" :)

 

Barnen är så små ännu, så de kan inte annat än att ta sin omgivning förgiven. Men en vacker dag kommer de också förstå vilka klippor deras farmor och farfar varit under deras uppväxt. <3 <3 <3

 

 

 

 

  

Med anledning av föregående blogginlägg, vill jag bara förtydliga att min ångest kring att lämna lilla Lisa inte har någonting att göra med förskolan i sig eller personalen på förskolan. De gör ett fantastiskt jobb med barnen och jag vet att de tar väl hand om Lisa. Det jag känner kallas ju även separationsångest, vilket jag tror varje förälder förstår precis vad jag menar :)

Ny vecka efter en tur till Pajala över helgen. Det var roligt att träffa mina syskon, svägerska, svåger och föräldrar, men huvudattraktionen denna gång var givetvis lilla Edith som gjort inträde i denna värld för ca 2 veckor sedan :)

Jag är sååå stolt över att ha fått bli faster ytterligare en gång till en liten tjej. Men tittar man på lillfisen, så hade man aldrig kunnat tro att hon är fallen från vårat träd (min brors sida). Nej. Hon har alla drag från sin fina mamma. Det kanske är tur för henne iof.... :) 

Här är en nyvaken jag tillsammans med miraklet!

 

Hej igen!

Det var ett bra tag sen sist. Har faktiskt saknat att blogga, men när jag började jobba heltid igen efter mammaledigheten så blev det plötsligt punka på mig varenda kväll (då jag annars hade kunnat blogga).

Jag avser dock att ta upp detta igen, för det är ju kul :)

 

Nu sitter jag ensam hemma, mitt på blanka dagen och saknar min Lisa.

Det är inskolning på förskolan för henne, och just nu sover hon där så jag fick åka hem och vänta. Men det är så tomt här hemma! Inget blont litet yrväder som klättrar och fixelitrixar överallt! Å när jag nu sitter med min kaffekopp vid köksbordet i tystnaden och försöker tänka tillbaka på när hon var bebis, så minns jag ingenting!!! Allt är bara ett enda töcken, å det är inte ens ett år sedan jag var långledig!!   Sorg.

 

Men jag gläds över att Lisa trivs och har det bra på förskolan iallafall. Hon strålar. Siri har börjat förskoleklass. Hon har så roligt där, så det är ett sånt antiklimax att komma hem så hon är sur och arg varje dag. Elvira påstår att det är tråkigt i skolan, men ändå glittrar ögonen på henne när hon berättar om skoldagen :)

Å jag älskar att vara tillbaka på jobbet efter semestern! Jag har världens bästa jobb och kollegor, så hur kan man inte trivas!? Det är bara Jonny som hade velat vara ledig lite till :) 

 

 Jag skriver snart igen! Har ju lite uppdateringar att göra här! :)

/tjolahopp!

 

Denna dag var dagen då det äntligen skulle hända. Jonny tog släpet till stan för att äntligen köpa lister till vårt listlösa vardagsrum (iallafall de som ska sitta runt de gamla valven som nu blivit kantiga). Halleluja! Plötsligt händer det! Denna gång har det inte tagit mer än 1,5 år sedan reparationerna startade. Woho!

 

Så när jag la Lisa för natten, satte Jonny igång med arbetet:

 

Så här långt gick det bra. Alla var glada och nöjda... tills det var dags för de utanpåliggande listerna som ska vara runtom dörröppningen. Jonny hann börja mäta och gera en list. Men när han kom in igen (han kapar dem utomhus) för att spika fast den upptäckte vi att det var fel typ av list!!! Han hade råkat få med sig 8 mm tjocka (ut fr väggen) istället för 12 mm. Till Jonnys försvar var det faktiskt en anställd på byggaffären som hade gett honom dem trots att han sagt att det var dörrlister han skulle ha, och han tänkte aldrig på att dubbelkolla tjockleken.

Så nu sitter vi här. Med nya dörromtag, men inga lister. Vad fan är oddsen!!?? Jonny tappade all gajst och nu lär det väl dröja 1,5 år till innan vi gör ett nytt försök. Det verkar inte vara meningen att vi nånsin ska bli klara.

 

Nu till något roligare... nämligen veckan som varit. Aili har varit här förra helgen. Min brorsdotter. Hennes mamma och pappa var också här förstås. Det var jätte mysigt. Lillfisen säger "haster" (faster) och "Elli" till mig :) Hon är den sötaste rackarungen jag vet!   

 

Aili snodde åt sig våran kaffemjölk....

 

Så var det åter måndag igen. Vi har spenderat helgen med att avverka vår familjs sista födelsedag för detta år (iallafall ända fram till nyårsafton). Elvira är inte så mycket för kalas. Hon bjuder bara en kompis varje år och är supernöjd med det. För det hon ser mest fram emot är inte alla kompisar som kommer, inte tårtan eller fikat och inte heller fiskedammen. Nej.... det är ju givetvis presenterna. Att få paket verkar vara hennes absoluta lycka. 

Jag har närt en materialist vid min barm! Borde jag skämmas? Kanske. Har jag misslyckats med att förmedla vad som verkligen är viktigt i livet? Kanske. Men äpplet faller inte långt från trädet, sägs det ju. 

Jonny påminde mig dock om hur man själv tänkte och kände när man var liten. Man var ju sååå förväntansfull inför paket/presenter så man höll ju på att spricka. Det är väl klart att barn gillar att få presenter! Då som nu. Barn är barn, och vi är lyckligt lottade som kan ge våra barn den lyxen. Bara vi inte glömmer att ge dem kramar och våra uppmuntrande ord också! :)

 

Jag och Jonny har kommit in i vår regelbundna dröm-period. En period då vi drömmer om framtiden. Vad vi skulle vilja göra och uppleva. I helg har tankarna pendlat mellan att flytta söderut till att köpa stuga någonstans. Vi är inte så säkra på att vi vill flytta söderut. Vi trivs här. Älskar kulturen, människorna och omgivningarna. Det är här hemma vi har vårt hjärta. Men ibland kan man sakna vissa saker. Jonny skulle vilja kunna fiska mer än vad man kan göra här. Säsongen är ju vansinnigt kort. Vinterfiske är bara ett substitut i väntan på "the real thing" för honom. Jag vill gå kurser/fortbildningar, kunna se massor av konserter, ha ett riktigt nice jobb och ett mysigt och stiligt hem. Kanske kunna gå på gräs och asfalt lite längre än man kan här.

Skulle vi flytta så skulle vi nog sakna "hem". Men man vet aldrig. En vacker dag kanske vi känner att vi måste testa. Jag tror dock att en stuga söderut är mer troligt. Att kunna kombinera dessa två världar vore ju fantastiskt. Så vi får se. Det är några år bort hur som helst. Vi har en del att uträtta och betala här först :)

 

Nä nu ska jag starta jobbdatorn och göra lite kvällsjobb. Jag har huvudet fullt av jobbidéer och grejer och måste beta av en del så att jag kan ta sportlov med "peace in mind" nästa vecka. För då ska jag inte jobba. Då ska jag vara 100 % närvarande med mina barn.

Ha det gott!

 

       

 

 

Hade kommit igång med träningen så himla bra! Med heltidsjobb, småbarn och en gubbe som också vill träna och göra saker är det inte så lätt att få ihop det. Men jag har hittat ett system som funkar. 

Jag hade hunnit träna regelbundet hyfsat länge så att jag t.o.m hade börjat se och känna lite resultat! Underbart! Jag var redo att spendera lite slantar på stan... förnya delar av min garderob. 

 

Men så kom flunsan. Voi satan. Å det var en seg jävel! Ni får ursäkta mina svordomar, men jag är oerhört bitter.

Det blev inget gym, inga intervaller och inga promenader på inte mindre än 3 veckor!!!!

Å som om det inte var nog med detta!!?? NÄ.... tro fan att semletider ska infinna sig just när jag är så sjuk, svag och tycker synd om min själv. Elli gillar semlor. Inte lite heller. Elli DYRKAR semlor. :(

Sedan råkar jag vara rätt dum i huvudet också. Jag faller oftast in i denna tankebana vid såna här tillfällen:

 

   

      När jag ändå inte kan träna så är det ingen idé att bry sig alls.... äh... jag äter lite godis idag....  

 

Å efter några timmar senare:

     

Så nu är alla mina forna träningsresultat väl dolda bakom något mjukt och sladdrigt... 3 veckor tog det att rasera allt (nästan)! Jag försöker tänka positivt, men det är fasiken inte lätt när bitterheten sköljer över mig dag och natt. Å det värsta är att jag inte kan skylla någon annan än mig själv! Är huvudet dumt får kroppen lida. 

Jag har inte bara blivit mjuk och degig... jag har även blivit lat och lättirriterad. Å knäna har börjat värka igen. 

 

Så nu har det blivit dags att kliva upp på hästen igen. Time to clean the mess. Gaska upp sig. Sluta gnälla och ta tag i saken. Så det har jag gjort. Nu har jag tagit före-bilder, lagt upp ett veckoschema, ett träningsprogram och funderat över kosten. Detta är, till att börja med, en 8 veckors satsning. Jag ska ro hem det. Å när jag fixat det ska jag belöna mig själv med nya träningskläder, så att jag kan fortsätta med min nya livvstil. Det ni! Det som inte dödar det stärker.

 

Jag återkommer med fortgående info kring min kamp lite då och då!

Ha det bra! 

 

 

 

Varje morgon stiger jag upp mellan 5.00 - 6.00. Pigg och alert. Redo för morgonens gymträning. Varje träningspass är effektivt och ger STORA resultat SNABBT.

 

Dags för jobb kl 8.00. Jag är full av energi och har hur mycket som helst att ge mina elever. Eleverna lämnar min lektionssal med ett leende på läpparna och jag lär mig massor varje dag. Jag är dessutom full av idéer och tar tag i nya projekt regelbundet. 

 

Jag äter hälsosamma lunch och mellanmål under arbetsdagen. Har inget annat sug och är full av energi hela dagen.

 

Sen kommer jag hem. Energinivån är fortfarande hög. Glatt och kärleksfullt möter jag mina barn och min man i dörren. Vi äter en nyttig middag tillsammans. Skrattar och pratar vid middagsbordet. Sedan gör vi någon familjeaktivitet tillsammans. 

 

När barnen tittar bolibompa tar jag tag i nåt litet städprojekt. Tack vare att jag aldrig slöar, är mitt hem inte särskilt stökigt och grisigt. Så det är inte mycket jag behöver göra varje dag. Å jag är ju full av energi, så det är inga problem heller!

 

Mina förråd är perfekt sorterade och alla lådor och skåp innehåller bara det nödvändigaste i perfekt ordning!

 

När vi lagt barnen har jag lite tid till egen utveckling. Inget tomsurfande på dator eller TV.... nej, studier eller annat allmänbildande läses/diskuteras. 

 

Efter egen tid, är det dags för mig och Jonny att ha tid för varandra. Varje dag.

 

Sen somnar vi tätt intilll varandra. Jag sover minst 8 timmar oavbruten sömn och vaknar nästa morgon minst lika full av energi som alltid!

 

 

Hej och hopp!

Nu har det gått ett bra tag sedan sist jag var in här och uppdaterade läget. Tiden har runnit iväg och lite har hänt sen dess. 

 

Julen spenderade vi hos min bror och hans familj. What shall I say?.... Julen år 2012 går till historien som tidernas värsta. Det var inget fel på maten, sällskapet och klapparna. Nej, tvärtom. Mer gästvänliga människor får man leta efter. Erik och Hanna (brorsans sambo) är värd det bästa efter allt de fick utstå med under julhelgen. Jag och hela min familj sket och spydde ner alla deras sängkläder och sängar. Okej... jag och Jonny träffade iallafall hinken och toalettstolen, men mina 3 barn hade lite svårt att fixa det där med precision. Ja fy. Det var verkligen hemskt. Men nu är det över, vi gick inte upp i vikt som man brukar i samband med julsvullandet, och som tur är kommer det fler jular :)  

 

Vi har hunnit beta av 2 födelsedagar efter jul. På tisdag är det dags för 1 årskalas. Två veckor senare är det dags för mig att åldras på pappret och i februari avslutar vi detta kalasande med Elviras 8-års dag. Hmmm....vi kan tydligen bara göra barn på våren. Lite trist, för man är ganska leds på att fira direkt efter jul och nyår :( 

 

Första veckan på jobbet är avklarad. Det är så roligt att vara tillbaka i arbetslivet efter detta år i babyvakum. Jag har två nya jobb. 50 % på kulturskolan och 50% på Hjalmar Lundbohmsskolan (gymnasiet). Jag jobbar i huvudsak med sångundervisning, men har även nån timme klassmusik och körsång. Detta är en tjänst jag drömt om i många år, så det är kanske inte så konstigt att jag trivs som fisken i vattnet :) Jonny däremot som har 5 månader pappaledighet framför sig, tycker nog inte att det är lika roligt. Efter första veckan utvärderade han läget: Hur fan ska jag orka ända till sommaren utan att dö av tristess?

Ja, det är ju som det är att vara hemma med 3 barn och allt hemma- och vardagsfix som medföljer. Jag förstår honom precis. Han är ju dessutom en väldigt mycket mer rastlös person än vad jag är. Men han gör sitt bästa och Lisa verkar gilla att det är pappa som är hemma nu. Det tog 2 dagar, sen var hon pappas flicka. Nice. Då kan jag åka till jobbet med gott samvete :)

 

Det är fantastiskt skönt att känna att jag är färdig med barnafödandet och babylivet. Jag har gjort mitt och det är dags att gå vidare. Mamma har alltid sagt att "allt har sin tid" och jag förstår precis vad hon menar nu. Vi behövde skaffa nummer 3 för att komma till denna insikt, och jag ser fram emot att se dessa tre underverk växa upp till egna självständiga människor. Som tur är känner Jonny likadant. :) 

 

Ha det gott!

 

Nyss hemkommen från gymmet. Egentligen borde man inte träna på måndagar... det är så fasligt mycket folk på gymmet då, för alla ska börja sitt nya liv eller komma upp på banan igen efter helgens superier.

Att bero på träning i kombination med festande..... Jag minns från början av 2000-talet när jag tränade som mest, vilken enormt lång återhämtningstid kroppen hade efter EN kvälls festande!! Det tog ta mig tusan ända till torsdag veckan efter innan kroppen åter var i balans och orkade prestera som vanligt igen. Vilket jäkla gift det där är!

Nuförtiden håller jag inte på med sånt. Det är för ungdomar :) Nu är man ju gammal nog (men ändå ung!!) att förstå att man inte har råd att slösa bort helg efter helg på något så meningslöst. Man vill ju fylla livet med annat än fyllefniss, blackouter och baksmällor. Dyrt är det dessutom. Å tänderna går sönder. Å tjock blir man. Iallafall jag, för jag super mig full på Amarula eller Baylies (eller annan välsmakande likör). Det måste vara sött som satan..... annars går det inte ner. Helst så sött att det beska döljs helt. Ja.... ni förstår... smaklökarna mina har inte åldrats ett dugg. De är fortfarande på mellanstadienivå :)

 

För ett par veckor sedan hämtade Jonny hem en, för oss, ny bil. Vår kära RUT (registreringsbokstäverna) får börja tjäna som andra bil nu. Jag höll på att bli tokig med den! RUT är en Wolkswagen Sharan (tdi från 2001) innehållande 7 säten. Riktigt praktiskt ansåg vi när vi väntade tredje barnet. Å javisst!! Praktisk är den utav bara tusan! Man får in massor av folk i den, eller så tar man ut de två bakersta sätena och har ett lastrum som heter duga! Världens bästa Ikea-bil.... om det inte vore för att Ikea ligger 36 mil härifrån och det är alldeles för långt för att idas köra med den där skraltiga bilen!  

Min svägerska körde den en gång. Det tog inte länge så började hon trycka och skruva som en galning i alla knappar och rattar hon kunde komma åt. "Men var fan stänger man av fläkten!!!" utbrast hon. "Det går inte" sa jag, "Det är inte fläkten som låter, det är suset från vinden utanför!". Det är nästan omöjligt att lyssna på musik i den bilen, just på grund av susljudet. Sen är det ju det här med värmen. Dieselbilar tar tydligen längre tid att få varma än bensinbilar. Lägg till det faktum att denna bil är en buss. Så kupén blir typ aldrig varm! Man kan dock påverka detta lite grann genom att köra på lägre växlar och varva upp den. Då blir den lite varm iallafall.

Så mina två krav när vi skulle köpa nyare bil, var att jag ska kunna lyssna på musik i bilen och att den ska bli varm. Å så måste den ha plats för tre barn och barnvagn i bagaget. Det blev alltså en Audi A6 2,7 tdi (numera chipad... vilket jag inte fattar mig på att märka av) från 2007. I lööööv!!! Den bilen är nu min kärlek. Den är utrustad med nån BOSE-ljudanordning.... så nu får jag lyssna på min musik. Å jag hör inget av vägsuset :) Just nu snurrar "Sometimes I feel like screaming" med Deep Purple (live skiva) på repeat i cd-spelaren. Den låten är också min kärlek :)

 

Någon sa nångång i något sammanhang typ: Han byter (något) lika ofta som du och Jonny byter bilar!!  Jag blev faktiskt förvånad över att personen ifråga hade reflekterat över antalet gånger vi bytt bil, eftersom jag själv inte hade gjort det!  Jag blev inte stött eller sur såklart..... bara fundersam över hur ofta vi har bytt bil egentligen. Så för några veckor sedan satte vi oss ner och började räkna. Under våra 12,5 år tillsammans har vi haft 17 olika bilar!!!! Det är ju inte klokt!    What can I say!? Förnyelse förnöjer! :) 

 

Ha en bra dag!

 

 

Har kommit hem från en kör-workshop med Susanna Lindmark idag. Hon hade med sig sin kör "Arctic Light". Det var en mycket kompetent kör och körledare, låtarna som vi fick prova på idag var också väldigt fina körlåtar. Men nu är jag är heeelt slut! Jag har varit hemifrån mellan 8.30-ca 16.30 (inklusive en handling påvägen hem). En helt vanlig arbetsdag med andra ord! Ungefär så här kommer ju mina dagar vara fr.o.m. 7 januari...... Jag kommer nog vänja mig, men det tar nog ett par veckor innan man kommit i gängorna. Nu sitter jag här i soffan och önskar att ungarna redan låg och sov. Jag måste anstränga mig hårt för att inte vara en grinig morsa som suckar och snäser så fort de vill mig något. Lisa håller dessutom på att "göra tänder", så hon har ont, snorar, skiter, dreglar och sover uruselt. Hon har somnat för natten, men man får springa in till sovrummet varje kvart och trösta henne när hon vaknar och gråter i sömnen. Suck. Idag är ingen bra dag för sådant.   

 

Positivt är iallafall att det har snöat utav bara sjutton! Så nu har jag något att göra imorgon efter morgonpromenaden :) All vardagsmotion är välkommen. 

 

Min lilla fyraåring (5 år om 3 veckor!!) har fått Hello Kitty-clips till öronen från någon tidning, så nu går hon omkring och är jätte mallig och fin, å så svär hon. Jag vet inte vad hon har fått för sig, men nu helt plötsligt testar hon alla förbjudna ord lite då och då. När hon inte ville ha middagen tidigare idag, så låtsasspottade hon för att demonstrera att hon inte tyckte om maten! Å för någon dag sedan fick jag dessutom höra av grannen (som är mamma till Siris kompis) att Siri trotsat henne när hon hade framfört att Jonny ringt och bett henne skicka hem lillfian. Siri berättade faktiskt denna historia själv för mig i en lite förkortad version strax efter att jag fått höra den av grannen. Då sa hon "hans mamma fick nästan bli arg på mig förra gången jag skulle hem", "men varför då?!" frågade jag och låtsades inte veta något. "För kompisen skulle visa mig någonting så jag hade inte tid att gå hem just då". Som en god förälder så pratar man, förmanar och försöker lära henne att lyssna när hon blir tillsagd, men innerst inne ler jag en aning. För tysta, snälla och blyga Siri har börjat pröva sina vingar. Att hon vågar säga emot gläder mig, även om jag såklart skulle önska att hon inte sa emot våran kära granne. Hoppas att hon inte gör det igen, men kul att det äntligen börjar växa lite stake i ungen.... hon måste bara lära sig att "använda staken" vid bättre tillfällen :)

Förövrigt så är det nog inte så konstigt att hon kan svänga sig med alla varianter av svordomar. Undertecknad är inte så bra på att hejda grodorna vid ilska och irritation.... Så när jag säger att man inte ska säga såna fula ord, så tittar hon bara på mig...... "det är bara vuxna som säger så när de är arga" försöker jag. Hon tänker väl att hon måste träna så att hon kan det ordentligt när hon blir vuxen. :/

 

Å NEJ!!!!!! Hennes nya öronclips har gått sönder!! Jävla skitsaker som följer med de där svindyra barntidningarna!!! Hoff.... hon gråter och nu måste jag trösta. See ya! :(