Idag öste regnet ner när jag skulle lämna barnen på förskola och skola. Elvira skulle ha utedag, men eftersom det hällde ner vatten från himlen, tog jag förgivet att de mest troligt kommer stanna inne. Jag borde dock vid det här laget ha lärt mig att barnomsorgen och skolan i Jukkas ALDRIG viker för dåligt väder. Det finns bara dåliga kläder.

 

När jag åker hem efter att ha lämnat Siri på förskolan (Elvira lämnas en timme tidigare), ser jag klass 1J promenerandes i hällregnet påväg till idrottsstugan och sin utedag. Jag fick så dåligt samvete för att jag är en så slarvig morsa att jag inte skickat med Elviras regnkläder till skolan. Där gick hon och blev dyblöt för att jag är så oansvarig!   Jag körde snabbt hem med min coola Volvo 940, rotade fram regnjackan och körde i rasande fart (jag höll nog hastighetsgränsen men tog kurvorna ganska snabbt) mot idrottsstugan. Eftersom jag är så snabb hade klassen inte hunnit ända fram, så jag raggade upp bredvid ledet av ungar, stannade bilen och gläntade på dörren för att ge regnjackan till Elvira. I den sekunden slår det mig vad jag utsätter Elvira för! ALLA i ledet, inklusive fröknarna, stannar till och glor skumt på mig. Jag skannar av alla andra ungar för att se om deras föräldrar är mer ansvariga än vad jag är, och upptäcker att nästan ingen unge har galonisar eller regnjacka! Så när jag försiktigt frågar Elvira om hon vill ha regnjackan skakar hon bara tyst på huvudet. STACKARS MITT LILLA BARN! Vilken pinsam mamma jag är! Jag kör skamset iväg, vinkar glatt åt fröken och önskar att jag inte gjort denna lilla resa.

 

Jag måste ta ett snack med Elvira när hon kommer hem. Jag måste be om ursäkt och förklara mina handlingar med att jag tyckte så väldigt synd om henne där i regnet. Hoppas hon förlåter mig. Det tror jag att hon gör. 

 

Det är så typiskt mig att glömma skicka med extrakläder, idrottskläder, skidor eller annat viktigt till skolan och förskolan. Jag är så disträ och flummig att det även går ut över mina barn ibland. Många gånger har jag kommit stressad till förskolan och blivit påmind av fröknarna i hallen att barnen har gympa, utflykt eller annat just denna dag. Jag har dock aldrig struntat i det, utan får bita i det sura äpplet och skylla mig själv, det är bara att åka hem och hämta utrustningen. Jag får ta skammen att komma lite sent till jobbet, för barnen ska aldrig behöva lida för att jag är som jag är.

Det kan ibland göra lite ont i hjärtat, för jag märker att Elvira börjat ta mer ansvar för alla händelser på skolan. Hon påminner mig på morgonen att hon har särkilda aktiviteter, frågar om jag har packat ner något särskilt och packar själv väskan i den mån hon kan. Det är visserligen bra att hon tar eget ansvar, men det känns tråkigt att hon lärt sig ta det ansvaret p.g.a. att jag tappat humöret stressiga mornar för att jag glömt saker. För även om jag brukar åka hem och hämta deras grejer eller börjar packa i samma stund som vi egentligen borde lämna huset på morgonen, så har tjejerna fått se mitt dåliga humör som tenderar att visa sig när jag är väldigt stressad. Min äldsta dotters ansvarstagande över sin packning, tror jag, är en direkt konsekvens av detta.

 

Nu är jag föräldraledig och är inte stressad på morgonen. Nu har jag tid att fundera över vår vardag och hur jag vill att det ska vara när jag åter börjar jobba igen och ekorrhjulet är igång. Det är många år kvar av skoltider att passa, packningar att göra och jobbdagar att ta sig an. Så detta är ett av mina löften till mig själv och barnen för framtiden: Jag ska göra mitt allra bästa med att komma ihåg och planera inför era skolaktiviteter och andra aktiviteter i livet, men framförallt ska jag göra mitt yttersta för att hålla mitt humör i schack. Stressiga mornar är kanske oundvikligt, men sura miner, irriterade suckar och i värsta fall ilska, är inte en värdig start på dagen för er, mina små prinsessor. Ni förtjänar så mycket bättre än det!